Mitt humör, mina känslor, åker bergochdalbana.


Jag kan inte sätta ord på känslan, känslorna. Jag får ont i bröstet, det är alldeles för trångt kring hjärtat. Det haglar ångest, som jag inte vågar sätta ord på. Jag vet en liten del av vad det kan bero på men det är ingenting som man får skriva. Det är något som inte jag kan skriva, eftersom jag skulle inte endast skämma ut mig själv utan personerna jag skriver om. Ändå.

Men jag tänker på honom. Jag tänker på hur den sista dagen blev, hur jag önskar att jag aldrig hade varit där. Det var ett dumt beslut att fatta, att gå dit, men det tycktes vettigt under dagens tidigare berusade tillstånd. Också under den dunkande dagen efter dagen. Huvudvärk, efter för många öl, för många cider, för mycket sprit.
Ont i hela kroppen, efter nattens vågade äventyr som urartade i taggbuskar. Jag har fullt av taggar i fingrar och händer, som jag ännu inte har törts att ta ut. Snarare inte orkat. Rivsår på armar och ben.

Var det verkligen värt det? Jag trotsar mina egna känslor, men dem tigger efter lust och jag tvingas att ge med mig. Brista ut i : Ja, ja ja! Det var värt det, många gånger om!


Magen bubblade, huvudet dunkade, hjärtart pulserade, men det handlade inte om det, om kärlek. Det gör det aldrig, jag bara inbillar mig, gång på gång.
Det handlar om åtrå, bekräftelse, lust. Själv innbillar jag mig att detta är vad folk kallar kärlek.

Är det min deffination av kärlek? Åtrå och lust? Beskriver alla det så eller är det jag som är naiv? Jag är naiv. Jag hoppar in i buskarna med whateverhannuheter (egentligen är han inte bara whateverhannuheter, för jag vet mycket väl vad han heter och önskar att.. det hade slutat annorlunda), och tror att detta är kärlek. Nu jävlar tänkte jag, nu ska jag bli älskad, omtyckt, uppskattad, fylld av bekräftelse, jag ska synas!
Dem gjorde narr av mig.

Inte bättre blev det för att han vakade över mig, fast att jag inte ville att han skulle se mig. Se mig som jag är, jag ville att han skulle se mig som den snygga tjejen som han hade varit med, den där bruden han ville gå fram till och prata med, vara stolt över att synas med. Det är jag tyvärr inte. Jag önskar att jag vore. Att jag vore den tjejen.

Ibland.

Vad håller jag på med? Varför ger jag upp hoppet så lätt? Jag ska inte göra det. Jag borde inte skriva sånt här, inte ge upp så lätt. So what att allting inte gick så himla bra sista dagen? Första dagen då, räknas inte den? Förresten betyder det inte att han är borta, att detta är över, att sista chansen har passerat, det har nyss börjat! Jag ska ge mig fan på honom. Det finns inget som hindrar oss!
Okej, jo, han som vakade över mig och hans vänner. Jag kan ändå klara det. Jag kan försöka.
Om inte så spela roll? Världen är full av dem, killar alltså.


Det är som två olika jag.