Hur jag än vrider och vänder mig är det tomt på andra sidan, jag är fortfarande ensam.


Inser ni att livet är mycket lättare för dem som är söta? För dem som ser bra ut ;snygga, smala, söta, varför inte perfekta? Det innebär stora fördelar att se bra ut, det innebär fördelar inom princip allting. Det går inte att fönerka att folk är enormt utseende fixserade, oavsett om det gäller en arbetsintervju eller personen du ska dela ditt liv med. Den du anställer, eller den du älskar, måste nå en viss standard i det utseendemässiga biten. Det är förståss endast du själv som sätter dem kraven, på hur söt eller snygg den personen kan vara. Men, det finns dem som är söta för alla. Hur du än vrider och vänder på dem ser dem bra ut för allmänheten, oavsett vilken standard människorna runtomkring har. Dem är snygga. Dem får lättare jobb, snyggare pojkvänner respektive flickvänner, blir bemötta på ett bättre sätt, klarar sig igenom svåra situationer lätt med hjälp av andra, dem är populära, har många vänner och så vidare.
Jag säger inte att dem har allt, att deras liv är perfekta eller att dem är perfekta under ytan, att deras personligheter skulle vara gnistrande och underhållande. Jag vill helt enkelt bara höra er erkänna, att männsikor som ser bra ut, har stora fördelar och rent av ett lättare liv.

Undrar hur det känns att vara det, söt.

För mig handlar det ständigt om att behaga andra. Inte om vad som är bäst för mig själv, tvärtom, det som är bäst för andra runt omkring mig. Jag känner behov av att få stöd från omgivningen, uppmuntran, att folk ska se mig. Samtidigt måste jag leva upp till deras förväntningar om hur jag kan bli en bättre människa, någon som alla kan tycka om. Jag vill bli någon som kan behaga alla, med andra ord vill jag bli omtyckt!
Jag borde stå för mig själv, vara rakryggad och skrika ut att detta är jag och ingen annan. Jag ser ut så här, jag är så här, och ni får acceptera det! Att människor är olika, annorlunda.
Det går inte, strävan efter att passa in i samhället eller att tillhöra en grupp är för stor. Dem som lever ensamma, precis på sitt eget sätt och vis är få. Samtidigt som vi vill vara självständiga är vi beroende av andra. Där med är vi redan tvugna att till en viss grad anpassa oss, om inte, så sker det omedvetet.
Vi söker bekräftelse! Ursäkta, jag ska inte tala för alla andra utan för mig själv, jag söker efter bekräftelse. Om det så innebär att jag måste gå ner 20 kg, färga håret blond och operara bort min puckel på näsan så tänker jag göra det, för dig. För din bekräftelse.

Detta är impulsivt skrivit, inte alls genomtänkt, nerkladdat i all hast. Jag står till och med upp när jag skriver. Jag behöve bara vara impulsiv!

Det känns bättre att luta huvudet, borra in sig i famnen, krama om någon, även om det bara är en nalle.