Älskling
På fredag åker min Älskling till Stockholm, jag hoppas hon får njuta av sin resa med familjen men jag har en vag känsla av obehag över att få stanna kvar. För jag vet ju hur det kommer att bli, det kommer att bli precis som sist när hon åkte bort, till Österrike. Ensamt och tomt.
Jag kan knappt förstå det själv, men under mindre än ett års tid har vi kommit varandra så pass nära varandra som jag och Ängeln var. Riktigt bra kompisar. Bästa vänner. Jag kan se på henne, hur hon känner, jag kan känna av hennes känslor, reaktioner. Jag vet precis vad du tänker och hur du ska regera nu när du läser detta. Jag vet att du ler med ditt söta halvsne leende, du blir sprudlande glad och varm i magen. Du fnittrar, du tänker att du ska ringa mig och bjuda mig på glass, hähä. Det sista var nog mer än önskan från min sida än ett faktum.
Det är fantastiskt, det är underbart att vi går så bra ihop. Vi är som helan och halvan. Du är som min högra strumpa. Eftersom jag är högerhänt värderar jag därav min högra strumpa högre än min vänstra (som ska symbolisera mig själv). Du har blivit ett slags beroende, jag måste ha en dos av dig varje dag, om inte flera. Så fort jag är utan dig en dag känns det tomt, jag måste i alla fall få höra din röst på telefon var dag. För att det innebär trygghet. Du är trygghet. Jag känner mig säker med dig, och jämt gör du mig glad, även om vi ibland har våra små dispyter. När jag träffar dig, när jag hör din röst, får jag kunskapen om att jag ännu en dag ska kunna möta världen. För att jag vet att du är vid min sida. När jag känner din närvaro, vet jag att världen inte är så mörk som den brukade vara.
Jag vet att jag är oerhört sentimental, och att om vi ses idag kommer vi båda le med dem där halvsnea leendena mot varandra o fnittra. Situationen kommer att bli en gnutta genant. Det är det värt, bara jag får fram mina tankar och känslor om dig. Du om någon vet att jag inte är så bra på att visa mina känslor muntiligt, jag föredrar att göra det skriftligt. Det betyder absolut inte att mina ord väger mindre, tvärtom mer. Nu kommer dem alltid finnas kvar. För jag har skivit ner dem.
Det jag ville få fram med drösen av tankar och känslor om dig är att när inte du är här, det vill säga när du åker till Stockholm, kommer jag att känna mig otrygg. Som att jag har misst min ena halva. Min högra strumpa. Jag går i taket när det händer. Om jag anses vara drivande av min rastlöshet tidigare är det ingenting emot vad jag blir nu. Ständigt letande efter trygghet. Jag har behov av att pressa mig till det maximala, vilket jag inte kan hantera. Bara för att få slippa tankarna om ensamhet. Ständigt måste jag röra mig, hitta på någonting, jag måste jaga mig själv. Jag är rädd för att jag ska driva mig till min klimaxpunkt, där jag inte längre står ut.
Men du finns ju kvar, du är bara lite längre borta i en vecka. Så det kan inte blir så, eller hur? Det får inte bli så.
Jag vill lägga stor tyngd i mina sista ord, för detta är den viktigaste meningen av dem alla : jag kommer att sakna dig.
Jag kan knappt förstå det själv, men under mindre än ett års tid har vi kommit varandra så pass nära varandra som jag och Ängeln var. Riktigt bra kompisar. Bästa vänner. Jag kan se på henne, hur hon känner, jag kan känna av hennes känslor, reaktioner. Jag vet precis vad du tänker och hur du ska regera nu när du läser detta. Jag vet att du ler med ditt söta halvsne leende, du blir sprudlande glad och varm i magen. Du fnittrar, du tänker att du ska ringa mig och bjuda mig på glass, hähä. Det sista var nog mer än önskan från min sida än ett faktum.
Det är fantastiskt, det är underbart att vi går så bra ihop. Vi är som helan och halvan. Du är som min högra strumpa. Eftersom jag är högerhänt värderar jag därav min högra strumpa högre än min vänstra (som ska symbolisera mig själv). Du har blivit ett slags beroende, jag måste ha en dos av dig varje dag, om inte flera. Så fort jag är utan dig en dag känns det tomt, jag måste i alla fall få höra din röst på telefon var dag. För att det innebär trygghet. Du är trygghet. Jag känner mig säker med dig, och jämt gör du mig glad, även om vi ibland har våra små dispyter. När jag träffar dig, när jag hör din röst, får jag kunskapen om att jag ännu en dag ska kunna möta världen. För att jag vet att du är vid min sida. När jag känner din närvaro, vet jag att världen inte är så mörk som den brukade vara.
Jag vet att jag är oerhört sentimental, och att om vi ses idag kommer vi båda le med dem där halvsnea leendena mot varandra o fnittra. Situationen kommer att bli en gnutta genant. Det är det värt, bara jag får fram mina tankar och känslor om dig. Du om någon vet att jag inte är så bra på att visa mina känslor muntiligt, jag föredrar att göra det skriftligt. Det betyder absolut inte att mina ord väger mindre, tvärtom mer. Nu kommer dem alltid finnas kvar. För jag har skivit ner dem.
Det jag ville få fram med drösen av tankar och känslor om dig är att när inte du är här, det vill säga när du åker till Stockholm, kommer jag att känna mig otrygg. Som att jag har misst min ena halva. Min högra strumpa. Jag går i taket när det händer. Om jag anses vara drivande av min rastlöshet tidigare är det ingenting emot vad jag blir nu. Ständigt letande efter trygghet. Jag har behov av att pressa mig till det maximala, vilket jag inte kan hantera. Bara för att få slippa tankarna om ensamhet. Ständigt måste jag röra mig, hitta på någonting, jag måste jaga mig själv. Jag är rädd för att jag ska driva mig till min klimaxpunkt, där jag inte längre står ut.
Men du finns ju kvar, du är bara lite längre borta i en vecka. Så det kan inte blir så, eller hur? Det får inte bli så.
Jag vill lägga stor tyngd i mina sista ord, för detta är den viktigaste meningen av dem alla : jag kommer att sakna dig.