Thursday, never looking back
Thursday, never looking back
Orden förhindras från att uttryckas. Jag stänger in dem, och låter dem förmultna och ruttna inuti mig. Jag ignorerar dem, känslorna som jag inte vill ska orsaka mer turbulent, mer förakt. Jag vet att dem gör det, människorna, folk runt omkring mig, föraktar mig. Ni tror att jag är dum, men det är jag inte, verkligen inte. I jämförelse med mina 320 poängs slutbetygs klasskamrater, må det så vara, men jämfört med er! Det är bisarrt, det går inte att jämföra. Mellan er och mig, är det jag som har skillsen.
Ni tror att ni kan vilseleda, bedra mig! Men ni tar fel. Jag ser varenda rörelse, hör vartenda viskande ord, och dem träffar. I den händelsen vinner ni. För jag tar åt mig, varenda ord som det tisslas och tasslas om som når mig, tar jag åt mig. Ni trycker och drar ner mig i fördärvet och självfallet påverkas jag. Jag köper vart enda ord, framför allt dem som är fulla av förakt och svek. Jag bryr mig definitivt för mycket om vad andra säger, det är ett faktum, inget påstående.
"Hon där Emelie, eller vad fan hon heter"
Det är ett svindlade antal gånger jag hört dem orden uttalas. I korridorer, i klassrum, bakom min rygg, och rakt upp i mitt ansikte. Ni, ni har aldrig velat kännas av mig, jag har varit en börda, något pinsamt och dolt. Egentligen visste ni precis att mitt namn existerade, ni låtsades bara inte om mig. Ni ville inte framstå som förstklassens nollor genom att känna till mitt namn.
Trots detta, när ni kom till att se min befintlighet, pratade ni bakom min rygg, och påstods veta allting om mig. Rykte efter rykte skapade ni, spred ut och trakasserade mig för. När jag äntligen stod till svars för mig själv kom ni med en massa undanflykter. Allting ni sagt hade aldrig existerat, jag hade alltid varit en sån "söt" och "fin" tjej. Ni nekade varenda kränkning, och påstod att det var jag som var avvaktade, tillbakadragen, svår. Mitt huvud exploderade i en två sidig konflikt inuti mitt huvud. Hade dem rätt eller hade jag? Och om dem hade rätt, vad hade dem rätt om? Att jag var en ensamvarg? Att jag var utanför? Jag vände mig om, och dem log hånfullt bakom min rygg.
Visste ni någonsin något om mig? Trodde ni verkligen att ni visst vem jag var? När tog ni er rätten att förakta mig, jag som inte syntes och aldrig någonting sa? När tog ni min rätt att leva, för att frodas i mitt elände?
Det kan inte anses vara en rättighet, det är ett bedrägeri.
Allt detta kom upp igen när jag hörde just dem orden igen, "Hon där Emelie, eller vad fan hon heter". Även om det i detta fallet inte var för avsikt att utlösa en sådan omständighet, så träffade dem, igen.
Orden förhindras från att uttryckas. Jag stänger in dem, och låter dem förmultna och ruttna inuti mig. Jag ignorerar dem, känslorna som jag inte vill ska orsaka mer turbulent, mer förakt. Jag vet att dem gör det, människorna, folk runt omkring mig, föraktar mig. Ni tror att jag är dum, men det är jag inte, verkligen inte. I jämförelse med mina 320 poängs slutbetygs klasskamrater, må det så vara, men jämfört med er! Det är bisarrt, det går inte att jämföra. Mellan er och mig, är det jag som har skillsen.
Ni tror att ni kan vilseleda, bedra mig! Men ni tar fel. Jag ser varenda rörelse, hör vartenda viskande ord, och dem träffar. I den händelsen vinner ni. För jag tar åt mig, varenda ord som det tisslas och tasslas om som når mig, tar jag åt mig. Ni trycker och drar ner mig i fördärvet och självfallet påverkas jag. Jag köper vart enda ord, framför allt dem som är fulla av förakt och svek. Jag bryr mig definitivt för mycket om vad andra säger, det är ett faktum, inget påstående.
"Hon där Emelie, eller vad fan hon heter"
Det är ett svindlade antal gånger jag hört dem orden uttalas. I korridorer, i klassrum, bakom min rygg, och rakt upp i mitt ansikte. Ni, ni har aldrig velat kännas av mig, jag har varit en börda, något pinsamt och dolt. Egentligen visste ni precis att mitt namn existerade, ni låtsades bara inte om mig. Ni ville inte framstå som förstklassens nollor genom att känna till mitt namn.
Trots detta, när ni kom till att se min befintlighet, pratade ni bakom min rygg, och påstods veta allting om mig. Rykte efter rykte skapade ni, spred ut och trakasserade mig för. När jag äntligen stod till svars för mig själv kom ni med en massa undanflykter. Allting ni sagt hade aldrig existerat, jag hade alltid varit en sån "söt" och "fin" tjej. Ni nekade varenda kränkning, och påstod att det var jag som var avvaktade, tillbakadragen, svår. Mitt huvud exploderade i en två sidig konflikt inuti mitt huvud. Hade dem rätt eller hade jag? Och om dem hade rätt, vad hade dem rätt om? Att jag var en ensamvarg? Att jag var utanför? Jag vände mig om, och dem log hånfullt bakom min rygg.
Visste ni någonsin något om mig? Trodde ni verkligen att ni visst vem jag var? När tog ni er rätten att förakta mig, jag som inte syntes och aldrig någonting sa? När tog ni min rätt att leva, för att frodas i mitt elände?
Det kan inte anses vara en rättighet, det är ett bedrägeri.
Allt detta kom upp igen när jag hörde just dem orden igen, "Hon där Emelie, eller vad fan hon heter". Även om det i detta fallet inte var för avsikt att utlösa en sådan omständighet, så träffade dem, igen.