Jag hamnade där igen, på fel ställe med fel person. Hans panna mot min. Han sa "Lilla gumman, skär du dig?". Han var rättfram, påträngande, inte alls sentimental, så han tog sig inte för att föra in sina smala bleka fingrar under min arm. Han smekte mina handleder. När han inte kände några sår grymtade han någonting om att det var bra. Jag fylldes av ett gammalt sätt, en gammal oro, som alltid sa "att den som sa det, han var det". Så jag tog mina knubbiga bleka fingrar och smekte hans smala handleder, men jag kände inga spår av sår. Jag var ömsint och givmild, och lät hans andedräkt flåsa mot min nacke, när han sökte tillfredsställelse.

Går de gamla såren aldrig ur?


Det var inte förens senare, när det osannolika hade skett som du dök upp framför mig, och ställde mig till svars.
Du såg in i mina ögon och såg min förtvivlan, och såg på mig med störta allvarsamhet. Du frågade vad som hade orsakat min uppgivenhet, om det var du som var  skälet till mitt ömklighet? Du måste sett att jag såg bedrövlig ut. Eller så minns du min härjade blick från urminnes tider.

Jag hade svårt att möta din blick, så jag ansträngde mig så mycket som möjligt för att fokusera blicken ner i golvet. Jag mumlade något osammanhängande svar, som egentligen inte var ett faktum utan en lögn. Jag ryckte på axlarna, flackade med blicken och såg åter ner i det slitna parkettgolvet. Du försökte skämta bort tystnaden, det outtalade känslorna. Du försökte få mig att le ett sanningslöst leende.
"Om du inte förklarar varför du är ledsen så kommer jag ringa dig varje minut hädanefter" påstod han. Han plockade demonstrativt fram sin mobiltelefon och fällde upp den. Han log mot mig. Jag kunde inte motstå att le besvarande mot ditt socker söta, livfulla ansikte. När blev du så allvarsam och bitter?


Jag svarade att jag är ju här nu.
"Men ändå" besvarade han och försökte fånga mig blick.
Så mycket bryr du dig inte längre förklarade jag. Han lutade huvudet ner och såg på det slitna parkettgolvet som jag under en längre tid hade stirrat på utan egentligen se det. Hans haka nuddade vid hans bröstkorg, och under en liten sekund, kunde jag befara att han kände ens uns av skam. För han sa inte emot mig.
När slutade vi bry oss om varandra?


Det var stökigt, och fullt med rörelser omkring oss, dansande människor. Någon springer ut för att spy. Det fräna lukten av alkohol finns överallt, och den mjuka cigarettröken slingrar sig in. Samtalet ebbade ut, vi gick åt olika håll.
Jag fann honom i köket en stund senare. Jag fylldes av ånger över mina tröttsamma känslor. Jag log mot honom och han gick fram till mig. Tog mig i handen och sa "Piruett?"
Jag såg frågande på honom, men han drog snabbt i min arm och förde mig runt i en ring. En Piruett. Han förde mig efter honom så att han också snurrade runt, och ännu en gång snurrade han mig, i en piruett. "Känns det bättre nu?" frågade han. Jag log bara till svar. Men jag tänkte att ja, nu kändes det precis som förut.