Det kom som ett slag i ansiktet när jag kom underfund med att han aldrig tyckt om mig. Aldrig hade han åtrått mig som jag åtrådde honom. Min första tanke var att jag skulle låsa in mig på mitt rum, lägga mig i sängen under täcket och låta tiden, och livet passera. Tills jag gråtit så ofantligt många tårar mer än vad jag trodde jag förtjänade, än vad han förtjänade. Jag genomförde det aldrig, men jag fylldes av skam och ånger. Ännu en gång hade jag utatt mig själv för detta. Ännu en gång! Det måste vara fjärde, kanske femte gången under detta året!

Jag blir så trött på mig själv. Och besviken. Samtidigt som alla dessa känslor flödade fram blev det en tankeställare. Vad är det egentligen jag har ställt till med? Under det senaste året, eller i alla fall halvåret har jag inte åstadkommit ett dyft. Jag har givit upp min motivation för skolan, skolkat, inte gjort läxorna och pluggat tillräckligt på proven, i stället har jag spenderat varje dag som en helgdag. Näst intill. Jag har träffat ofantligt mycket nya människor, och utökat mitt sociala nät med stor måtta. Detta kan förståss ses som en fördel. Det gör jag. Men det har blivit för mycket, för mycket människor, för mycket supande och framför allt för många strul. Just nu känns allting så jävla pointless.

Meningslöst.

Jag har inte tagit modet till att skriva, för jag fasade för alla sår jag måste dra upp eftersom jag lät tiden gå, och det som jag borde ha skrivit ned infann sig längre och längre bort. Jag insåg att jag inte behöver skriva det, jag behöver inte berätta om min olidliga väntan, om den olyckliga kärleken och den saknade vänskapen. För jag orkar inte.

I stället tänkte jag utnyttja tillfället till att berätta att jag var ute med Älskling ingår i Pildammsparken. Det som var tänkt som en promenad i den nyfunna höstkylan blev ett dystert samtal på en parkbänk. Själva samtalet var inte dystert, det var mina tankar som var det, men det fyllde mig med lättnad att veta att du vet, älskling. Efter det tog vi oss fram genom stan med en punkad cykel, vi beställde biobiljetter till "Tillsammans är man mindre ensam", vilket ursprungligen är en bok som jag har läst av Anna Gavalda, boken är definitivt läsvärd! Vi gick därefter ner över gågatan till Greekway, på södertull, och åt middag. Jag åt en jätte god fetaost/spenat paj. Mysfaktorn var hög när vi avslutade kvällen med att se biofilmen, som var fantastiskt bra!

Det var en skön kylig kväll, och jag kom hem så tidigt som klockan tio, helt nykter, utan krossat hjärta, bara uppfylld och inspirerad av den franskspråkiga filmen, samtidigt som mina tankar drogs till lusten efter att läsa ut boken, Vindens Skugga, som har suttit som fastklistrad på min näthinna under hela veckan.
Jag kröp ned i soffan bredvid mamma och somnade där framför tv:n med boken på magen.

Ensemble, c'est tout