Jag är totalt omotiverad och ointrisserad, jag kan knappt blicka framåt. Ingenting spelar någon roll längre. Jag har fastnat, fastnat riktigt hårt den här gången. Jag bara står där, ser efter er, hur ni går förbi. Ni ropar och skriker, kallar och ber mig om att följa efter, jag kan inte röra mig. Jag försöker förklara för er, berätta hur det ligger till, men ni förstår inte att jag har fastnat. Jag måste stå här, och vänta på det oanade ögonblicket. Bara stå. Titta och försöka att andas.

Allting är in stora drag meningslöst. Det lilla intresset som jag hade för skolan förra året finns inte kvar, trots två månaders sommarlov. Det skulle ha vilat upp mig, gjort mig sugen och motiverad att komma tillbaka. Under den första skoldagen var jag glad och positiv, men det räckte för att ta kol på mig, en dag i skolan, sen försvann allting, all motivationen som jag samlat på mig under sommarlovet, all glädjen.

Jag kan inte påstå att sommarlovet har varit ett tillfälle för mig att vila ut. Visserligen har jag inte haft en mäng prov och läxor på toppen av mina allmänna problem som kan ha underlättat det för mig, men det har inte märkts. I stället har jag under hela lovet försökt att hålla mig aktiv, sysselsatt. Jag måste lita på mina aningar och instinkter och erkänna, att detta kanske är ännu ett sätt att undvika bearbetningen av mitt tänkande. Mitt grubbleri, mitt kära grubbleri.

Jag läste så sent som idag mitt stjärntecken i metro, samt i city tidningen att jag måste sluta ta åt mig, sluta vara så känslig och grubbla över små saker som kanske egentligen aldrig betydde något. Då kan jag inte stå emot frestelsen att fortskrida mitt tänkande med att vilka saker är det som aldrig betydde något? Var det dem bra eller dem dåliga?

Jag står inför ett faktum, jag kan inte sluta tänka och framför allting annat så kan jag inte sluta känna.
Det ligger i min natur att vara den överkänsliga smyggråtaren som håller allting inom mig. Det kan dem som genom åren känt mig intyga. Jag grinar och bölar. Ibland vet jag verkligen inte ens varför.
Jag vet varför jag har spillt många tårar denna gångna helg, jag bara undrar om det verkligen är för just honom jag gråter?  Är det inte för den obesvarade kärleken jag brister för? Det vill säga, att han, kunde egentligen vara vem som helst. Jag behöver bara en profil, ett ansikte att se framför mig när jag gråter över min olycka. Jag behöver någon att skylla det på, som kan spela huvudrollen i mina olycksaliga historier.

Eller är det alltid så med kärlek? Kärlek kan ju inträffa när som helst, var som helst med vem som helst. Kanske till och med på sekunden. Om den inträffar på sekunden, vid första ögonkastet, är det över huvud taget m...

skitsamma. Jag kan spinna på over and over agin. Jag kommer ändå ingenvart.