Det var svårt för mig att inse att jag längre vandrat runt i en defekt, där mina antaganden om dina levnadsförhållanden har nått kulmen. Trots detta kände jag sorgligt nog självömkan, eftersom jag inte var den du till slut bestämde dig för att vara med. Jag antog att du plötsligt hade allt, och eftersom jag inte hade dig, så hade jag inget.

Jag förträngde mina tankar om dig, detta verkade vara den enda sensibla lösningen att fullfölja. Eftersom jag så många gånger skänkte dig min tanke- när du tänkte på någon annan.

Men tiden läker alla sår sägs det, och mina tankegångar rörde nu inte längre dig, utan nästan intermezzo med någon annan oförglömlig.

Tills jag såg dig med henne på stan, och för första gången kunde jag påstå att jag inte längre avundades henne. Du hade förändrats, och jag hoppas att jag har gjort det också, eftersom det var något som fick mig att se på dig annorlunda än tidigare. Det var nästan så att jag kunde skratta högt av skadeglädje, för att sedan tvärt sätta det i halsen, och skämmas när jag insåg vad som hade hänt.

Vi pratade alltid med varandra innan, ofta. Mest innan vi först träffades, vårt "förhållande" var underligt. Det är ingenting som jag vill dra upp, inte tänka på. För detta ska handla om min sorg till dig.

När jag fick reda på vad som hänt vägrade jag inse att mitt idylliska antagande om din levnadsstandard var mycket annorlunda. Jag insåg aldrig att något sådant kunde ske, men det är väl förståligt att något sådant vill man inte räkna in i tanken. Att förlora någon.

Tyvärr så har vi mer eller mindre brutit upp kontakten, och jag vet inte hur jag ska kunna tillförse dig med min tröst, för jag tror inte att du vill ha den. Men som en sista uppmanande tanke, vill jag att du ska veta att jag känner med dig. Känner med den smärtan, den illviljan och den sorgen som har orsakat hans död.

Jag är orolig, intill tårar när jag plötsligt igen kan få tillbaka liknelsekänslan av vad du känner och måste ha känt. Att sitta vid någons sida, och vänta på att en av dem man älskar mest ska dö måste vara oresonligt, hjärtslitande och oförlåtligt.

Du, jag glömmer aldrig de som betydde något för mig, och det gjorde du. Jag vet att du kan kämpa dig ur det här, och genom mina tankar ska jag stödja dig.

"Något vacker dröjer sig kvar efter varje sorg"

A.F

din J