Det kunde ha varit hon. Hon som gör min värld vacker, hon som får mig att le, hon som stöttar mig, hon som är allt och hela världen. Det kunde ha varit hon som bragdes om livet.
Därför känner jag både förakt och illvilja emot dig, näst intill hat. Jag kan knappt uttala ditt namn- det är förpestat! Inatt tog du ifrån mig det finaste jag har, med ovissheten om att jag aldrig skulle få se henne igen. Lättnad över att hon återvände antog jag skulle vara min första känsla när jag hörde hennes röst i telefonen. I stället för ett fnissande skratt, inledde hon samtalet med tårar - och tro mig när jag säger det, alla de tårar hon nu fällde, enda sen i natt- ska du få betala för. Ingen, inte någon, ska få orsaka tårar hos min älskling, för hon är och förblir min tvillingsjäl.
Men du, jag ska se till att ni aldrig ses mer, för du får aldrig någonsin skada henne. Aldrig mer utsätta henne inför detta. Du har tagit en bit av henne och det räcker. Nästa gång tar jag  en bit av dig.

Du äcklar mig. Och nej, även om studen är inne, om det är nu eller aldrig som jag sympatisera med dig, så gör jag det inte. Jag föraktar dig nu mer än någosin.
För mig är du ilska, vrede, avsky, förakt, illvilja och allt det där. Jag kommer aldrig att förlåta dig

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det varit hon.


jag älskar dig så mycket (att jag hatar mig)