I en park, i en glänta, där jag kände igen samtliga genom omtanke. Vi hade köpt öl, allesammans var prilliga i kroppen. Det var förmiddag och vi satt på en okomfortabel bänk i gläntan under hängande grenar, och planerade dagens bestyr. Vi pratade hela tiden, medan vi drack några klunkar ur den beska ölen. Så småningom hade vi ett förslag gällande kvällen, krogen. Allting rörde sig om väldigt tidiga skeenden, eftersom det var strax innan elva denna förmiddag och vi hade redan uppnått vår tredje öl, samt att utgången planerades så tidigt som klockan sju.

Mitt i all förväntansfull och pirrande hysteri, kom rader efter rader med yngre män gåendes, i samma ålder som mig, pojkar. De marscherade efter varandra längs den lilla stigen vars kurva nådde ut mot vår avskilda park. Det var den enda vägen hit, och den enda vägen bort härifrån.

En oskuldsfull nyfikenhet, och ett uns av rädsla artar sig i luften, när jag inser att de känner igen mig lika väl som jag känner igen dem. Ångesten växer i mitt bröst, när jag ser hur dessa unga män, som tidigare varit mina barndomsvänner,ögon svartnar, och jag känner hur deras ilska är oövervinnelig, och att jag, måste sota för mitt brott.

Var dessa unga barndomsvänner, en symbol för mina tidigare minnen? Var deras hämnd ett tecken på att mitt förflutna ännu inte är förlåtet?

Hastigt blev allting svart. Jag minns att jag ännu en gång återvände och frågade efter min väska, med blåslagna ögon, hos en av mina vänner, samtidigt som jag försökte fly ifrån dessa små barndomspojkar - som nu var spänstiga män. Det dröjde inte mer än ett ögonblick innan de hann fatt mig igen, och ännu en gång var jag under deras våld - medvetslös.

När jag vaknade upp igen var de borta. De unga männen var borta, och i stället såg jag bara mig själv ur ett fågelperspektiv. Jag såg hur min underläpp var sprucken, och hur mitt högra öga hade gulnat, och jag mindes hur de hade dragit i mig, tafsat med sina kraftiga händer på min höft. Jag ville sluta ögonen i tårar och försvinna, i stället letade jag efter min väska.

De hade rövat bort den, förnedringen spreds inom mig. De hade inte bara skadat mig pysiskt och fysikiskt, de hade även tagit saker som betydde något för mig. Jag kunde inget annat än att klandra mig själv, för den hemska människa jag egentligen är. Tidigare hade jag levt i en illusion, det var först nu jag insåg att de hade rätt, jag hade förtjänat alla övergrepp.

Medan jag åkte runt i en buss där alla hade vänt mig ryggen och mina tårar strömmade ner av skam och ångest, hörde jag dig ropa efter mig. Plötsligt fanns där ingen färd, inga hatiska människor, bara jag och du - med min väska.

När jag vaknade upp, insåg jag att du räddar mig även i mina drömmar.