Jag måste tillkännage att jag har satt mig i under en hätsk påtryckning från två sidor. Jag känner mig lite klämmig.

Jag kommer köra ännu en "woops-Bengan-är-borta-grej" så fort hon har åkt. Jag kommer att låsa in mig på mitt rum resten av lovet, grubbla över dessa missabla omständigheter, tänka på hur världens undergång kommer att inträffa tack vare mig. Jag sitter och stirrar apatiskt in i min vackra konstverksvägg (jag är mycket stolt över den, den är verkligen ett mästerverk) och präglas av min ensamhet. Bengan, och Jess, återvänder hem alldeles för sent, och då har jag redan hunnit supa, däcka, pippa halva Malmö, knarkat, och uppnått en nära döden upplevelse.

Det går inte förtränga mitt centra för mitt grubbel, snart inträffar den stora och jävligt anskrämliga åldersskillnaden som inte går att dölja med försumning av en bild på bilddagboken. Min artons års dag.
Nu lutar backen neråt. Jag kommer bli rynklig, fisförnäm, och dricka skit dyr alkoläsk på krogen utan att bli full. Äckliga tjugofem eller trettioåringar kommer flåsar mig i nacken när de bjuder på spetsat vin. De silikonfyllda Bratzen kommer kolla snett på mig, och jag kommer gråta över mina knoppar, samt byta stil för att jag egentligen är en mes som inte längre kan stå upp för mitt rätta jag.
Alla mina övriga kompisar, som ännu inte fyllt arton, kommer glömma bort mig och inte känna igen mig längre. När de till slut ser mig på stan, utan förståelse över att det egentligen är jag, kommer de sparka ner mig och sno min handväska och hävda att de är från Greeenpeace.

De få som mot förmodan kommer känna igen mig, kommer utnyttja mig för deras egen vinnig, och jag kommer köpa ut alkoläsk från krogen, tills polisen tar mig och jag sitter inne i fem år för att ha brytit mot lagen som säger att man inte får dela ut, eller köpa ut sprit till minderåriga.
Mina avanserade planer om högskolestudier kommer krossas, och när jag i stället kommer ut ur fängelset med tatueringar över hela kroppen ända upp till öronsnibben, kommer hela världen ha förändrats. Alla kör runt i rymdskepp, då Mars människorna har tagit över jorden, och nu är det människorna som i sin helhet har ersatt invandringen med sin låga samhällsstatus.

Och där står jag, mitt i rymdskeppstrafiken, med mina tattar och knoppar, och har inget val än att sätta mig ner bredvid en av de hemlösa människorna som sitter med varsin soptunna med fem meters mellanrum. Eftersom det har skett så stora klimatförändringar, som gjorde att ozonlagret exploderade och mars människorna kunde ta sig till jorden, blir aldrig kallt längre. Kylan är inte den dödande faktorn, utan min granne, som verkligen är och var min granne tidigare (men hon uppfattar inte vem jag är eftersom min åldersökning har gjort mig till en stenåldersmänniska) kommer käka upp mig bit för bit med en plastsked från risifrutti.

Detta blev verkligen ett sjukt misslyckat blogginlägg om alla hjärtans dag! Jag tar det nästa gång, men det ska verkligen bli asnajs att fylla arton!