Jag har alltid lagt skulden på de som lämnat mig kvar för att blöda, för de som tog allting av värde från mig och lämnade mig utan svar. Jag har föraktat och överröstat mig med illvilja, för de som dränkte mig med hopp, som övergav mig för någon annan. De, har alltid ökat mitt förakt och min avsky. Gett mig vämjelse, avsky och ett spår av beskt bedrägeri i min mun. Ändå är de dem som har stått mig närmast, och de som jag har älskat högst. Därför blir deras svek så rått, och träffar mitt innersta väsen hundra gånger hårdare än någon som försöker hota att ta mitt liv med en kniv. För att jag har öppnat mitt innersta, och givit dem min själ. Men i stället spottade de mig i ansiktet, och jag kan ännu känna hur mitt agg växer.

Jag har alltid gett de förvållandet över allting som brast inom mig, för att sedan förebrå mig själv för min livssituation. Det är ingen annan än jag som valde att älska, undermedvetet eller medvetet är inte relevant, det var jag och ingen annan som trodde på de löften som slöts mellan oss, och efter så många misstag, borde jag anat onåd. I stället var jag destruktiv och naiv - ingen kan orsaka mig mer skada än vad jag själv vållar.

Nu ser jag mig själv som en defekt, och jag borde behandla mig själv som en, nu när jag själv är den som har orsakat en annan människas sår och motvilja till att vilja leva. Jag trodde aldrig att jag, varken psykiskt eller fysiskt, har den kunskapen att förstöra andra. Kanske har jag gjort det många gånger förut utan att inse det. Det äckel som växer inom mig, åkallar ingen annan än mig själv.
Jag våndas i ånger och fruktan, har min blotta existens och mina oansenliga handlingar orsakat någons självförakt?

Jag är en människa född i skam.