Jag vet inte varför jag kände det.

Det var en sen fredagskväll, en utekväll, som vanligt drack jag några droppar för mycket, men min alkoholhalt var långt ifrån att överstiga sin gräns. Jag kände mig tillfreds.
Trots att jag snubblade ett fåtal gånger, uttalade och uttryckte mig fel, glömde bort en del av mitt vokabulär. Spillde ett par droppar på tjocka magen som putade ut - trots att jag hade försökt dölja den med en svart tröja. Fast att jag vinglade lite, skrattade lite för högt, kramade och pussade på någon jag aldrig sett förut; så var jag nöjd. Jag var tillfreds med allting, med människorna, lukterna och omgivningen. Med livet. Jag vill försiktigt bekänna ett påstående om att den känslan jag njöt av var lycka.

Hur kunde jag åtnjuta sådan upprymdhet i en liten unken lägenhet fylld av högljutt prat, dofter av alkohol och dunkla syner av cigarettrök?
Var det ruset från alkoholen som strömmade igenom min kropp, och ökade min puls så att blodet flödade ut i mina röda små fingertoppar? Var det dem - de strålande människorna runt omkring mig? Eller var det honom?

Jag vet fortfarande inte. Det enda jag kom underfund med under den här kvällen är hur en sådan vacker känsla, kan slitas bort på några få minuter. Det är en sak att fyllas med glädje och vällust, de uppstår och förtvinar. Men att känna hur lycka och livsvilja slits bort sårar in i själen. När det försvinner känns allting oändligt långt borta, för åter igen existerar mina dystra tankar.

Varför följs alltid glädjen av sorg, och lyckan av smärta och ångest?