"Det är så jobbigt med skolan mamma, det enda jag får lära mig är att jag får veta vad jag inte kan".

No shit. Jag måste medge att jag är djupt imponerad av att en av Mona Sahlins döttrar har yttrat dessa minst sagt välvalda ord. I mina tankar har jag en föreställning om att Mona Sahlins dotter är en söt snorig unge på åtta år som inte får hjälp av fröken med multiplikationstabellen. Med ögonen fyllda av ett överflöd med tårar som gör ännu större inverkan på grund av de valp liknande ögonen som är stora och runda och stirrar utsvultet efter kunskap. Fast jag inser att Mona Sahlins dotter möjligen kan vara några år äldre, och då försvinner genast min idylliska illusion om en snorig åttaåring och jag är inte längre övertygad om att jag är särskilt imponerad av hennes uttryck. I vilket fall som helst, bra sagt Mona Sahlins dotter, du har nämligen satt min tolvåriga skolgång till ord. Tack, tack och åter tack.

Efter tolv år av frustration har jag äntligen lyckats förstå innebörden med min skolgång. Visserligen berör inte detta mina grundskoleår eftersom jag då var för dum för att inse att jag var ombedd, och ganska snart tvingad till att fortskrida mina studier för att så snabbt som möjligt plåga mig själv genom att plugga in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och kalla detta "kunskap" och för att sitta bredvid klassens smarthuvuden och jämföra min ofullständighet till jag uppnår en psykisk störning.

Nu när slutet på andra året i gymnasiet nalkas måste jag medge att det finns många defekta skolämnen där flertalet lärare endast har följt lärobokens anvisningar utan att ta hänsyn till varierande lektionsinnehåll och kreativitet. För vad betyder egentligen en lärare som endast utgår från en lärobok? För mig skapar det stor misstro om läraren i fråga verkligen har den kompetensen och kunskapen som krävs för att undervisa. Jag kan, efter grundskolans grundande lärdomar, så som läsning och skrivning samt räkning, själv läsa en lärobok. Just det, jag kan själv läsa!
Om en lärare bara ska tala om för mig vad som står i boken, så tror jag att mitt engagemang ökar om jag själv får undervisa mig själv i ämnet i stället för att rå plugga in trehundra sidor med obefintlig text om den genetiska sammansättningen av kobajs.

Det är inte kunskap, det är inte kunskap att kunna plugga in så mycket som möjligt. Kunskap är att undersöka, intressera sig över något och framför allt, ifrågasätta! Det ligger ingen kunskap i lärarens framförande strikt efter en lärobok, jag behöver ingen lärare som läser allting innantill. Jag behöver en handledare som jag kan ifrågasätta, och rådfråga saker om.
I stället står jag varje dag face to face mot en lärare och en skola som stämplar mig efter hur snabb jag är instuderig, som ständigt påpekar mina fel och brister. Som ger mig "bra" på alla omdömen, men säger att jag kan göra "bättre". Det är ingen uppmuntran, det är ångest. Jag kan alltid göra bättre, men på vilka grunder? Över mitt välmående, över min familj eller över mitt sociala liv?
Jag läste nyss några rader från min psykologibok, och faktum var att där faktiskt stod att de tre viktigaste delarna för utveckling och psyke var sociala kontakter, fysik och psykiska faktorer. Dessa tre beståndsdelarna hör samman med varandra så om jag ger upp mina sociala kontakter för råpluggningsskola, förlorar jag antagligen mina fysiska respektive psykiska faktorer också. Är det värt det? Är detta kunskap?

Nej, det är det inte!