Jag undrar vem du är, du som kommer att torka min febriga panna med en fuktig och sval trasa medan jag vandrar runt i yrsel och håglöshet?

Han kommer att gripa tag om mitt liv och föra mig i rätt riktning, och låta mig vila i en varm bädd under ett fönster. Ljusen ståendes i fönsterkarmen ovanför sovplatsen, som sprider både sorg och värme, han fruktar den ovissa framtidens oförrätt. Vasen med de röda rosorna står bredvid eldens låga, de härdar ut ty utanför finns kylan och regnet, och där skall inga rosor dö och förmultna, och inga rosenblad falla. Hans blomsterbud var en gest av växande kärlek som vilar i dessa rosors öde att symbolisera genom deras genomlevnad.

Vem är du, som kommer att bära mig i din famn tills jag är återställd och välmående?

Han kommer att le när jag blåser genomskinliga bubblor över oss, som skiftar färg, och jag befarar att jag befinner mig i en vanföreställnings eufori.

Men han rädslas inte av mig, han fruktar mig inte så som andra - de som av bävans förödmjukar mig, av rädsla att avslöja och öppna upp sitt inre.

Kanske är detta endast en olycklig saga om fiktion, eller så dyker du upp när jag står på gården och låter regnet piska mot min kropp, och fullföljer min procedur och önskan, att vara min prins.