Jag vill gärna tänka att han tryckte sin kropp mot min för att uttrycka sin passion och jag hoppas att han höll om mig så hårt så att jag fick rosiga märken runt midjan för att han ville hålla mig kvar en stund till, bara en liten stund till.

Även om det sägs att hoppet aldrig lämnar människan så kvarstår faktumet att verkligheten har slagit mig hårt i ansiktet. Egentligen så tryckte han sig mot mig så mycket och höll om mig så hårt på grund av medömkan och barmhärtighet, för han anade att jag skulle falla och egentligen aldrig landa igen.

Havet kan inte dränka mig och marken kan inte slå tillbaka, för jag har redan förlorat fotfästet för många gånger.

Men ännu ser jag hoppet framför mig, och jag vågar inte ifrågasätter varför han kysste mig, vilade mot mina bröst och sov mot mitt hjärta. För vem kan vila mot mitt hjärta utan att själv vilja höra det slå? Och hur han till sist somnade med dova andetag med huvudet lutat mot min axel och vänsterhanden kupad över mitt bröst.