Under de senaste gågna nätterna har jag vaknat av att mina andetag inte längre räcker till för att det finns inget syre kvar tillämpat åt mig nu efter att du stal mina andetag. Jag är hjälplös och förtvivlad över att mitt medvetande är så starkt och intensivt, mina tankar är förvirrande, mina drömmar är så verkliga och att mina känslor är alldeles för sentimentala och uppenbart förkrossande på grund av dig så att de kväver mig i sömnen.

Nätterna är långa, mörka och ensamma. Det ligger en ödslig tystnad över allt levande så som dött, så det enda jag hör är hur min egen kropp värker och vrider sig i våndor. Men någonstans inom mig lägger allting sig som ett evigt, mörkt, lugn tills jag ännu en gång måste vika mig för sömnens lustar. När jag vaknar finns du där igen och präglar min dag, passerar mina tankar och först nu, förföljer du mig genom mina vakna nätter.

Varken min kropp eller mitt psyke kan dölja minnet om hur du fick min kropp att skälva och dina ord att stanna i mig.