Den åttonde september 2008 skrev jag i bloggen att botemedlet mot ensamhet var att vara med någon, "helt enkelt". Jag tror att jag skrev dessa få ord för att det dels var någon som hade sagt detta i en konversation, samt att jag i viss mån trodde på det.

Nu hånskrattar jag mig själv upp i ansiktet eftersom jag sitter här ensam med en säng som luktar lust och åtrå med kyssta läppar och ett stort vakuum i hjärtat efter att han nyss gett sig av. Jag känner mig så oerhört ensam när han inte är här, det vill säga ett tusental gånger mer ensam än tidigare. Hur kan man vara så underbar att man får ett hjärta att brista bara med avsaknaden av sin närvaro? Det är nog bara han som kan det, i alla fall när det gäller mitt hjärta.