Jag vill kedjeröka, med lust och begär, med en tjock glasflaskas överkant mot läpparna, som svider och bränns genom mina halsmandlar, ner i halsen, av stark tequila. Eftersmaken av bitter citron. Jag vill ligga med huvudet mot en skrovlig hallmatta, och stirra upp i taket utan att se någonting, stirrar upp i intet. Allting snurrar, i en osammanhängande, cirkulerande fart, och jag kan inte fästa blicken vid en fast punkt. Det är som att ligga på en brits som ilar fram genom sterila korridorer, påverkad av diverse piller eller tabletter. Stirrar upp i taket, och trots att alla väggar är vita, finns det starka ljusa sken, och virvlande rök av vindar, som snurrar. Jag ligger stilla i en brits men allting snurrar.

Mina ögonglober pressas in i min hjärnsubstans, och jag undrar när alla dessa diffusa ansikten, som inte går att observera i deras eviga rörelse, ska lämna mig ifred. Min hjärna kommer sprängas och resterna av huvudet kommer avdunsta som morgondaggen från ett löv. Drip.
Som när Bambi ligger och sover i den mörka skogen, under sin mammas mage och vaknar med att känna daggen som droppar på hans nos. Ungefär femton minuter senare, kommer Bambis mamma bli ihjälsjukten, efter att ha jagats till döds av en satanistisk dödsätare.

I alla fall, när jag ligger där på mattan utan perspektiv, med en oroväckande promillehalt, och massa andra halter likaså, ser jag ingenting, utan hör endast, trots min hörselnedsättning, det klingande ljudet av vackra melodier och melankoliska texter, av Håkan Hellström. En skorrande och falsk röst som griper tag i mitt hjärta och uppväckter känslor som sprudlar när man ser den man älskar, känslorna som inte går att beskriva, om man inte lyssnar på Håkan. En kyss att bygga en dröm på.
Men just vid detta tillfälle domnade så många känslor bort, förutom mina stora passioner.

Jag springer ut under frustration och bedrövelse; utan att greppa om min egen livssiution, hur kan jag då upptäcka världen och älska honom? Jag kastar mig i snön, och ligger under svartblå himmel med tindrande stjärnor, rökliknande moln stiger ur min mun, från mina andetag. Jag har ingen känsel i kroppen, omedveten om vad den upplever. Kroppen är inte en del av mig, den är någonting annat som jag inte heller förstår mig på. Kylan existerar inte, den enda antydan av förståelse till att det är kallt är mina egna andetag. Vad göör du ikväll? ringer musiken i mina öron, i min hjärnsubstans. Lika levande som när jag låg i den klastrufobiska hallen.

- Vad ska du göra åt det här? Sluta upp med att tänka på honom!
- Jag tar livet av mig och återföds på nytt som en groda vars livsuppgift är att rapa, äta och knulla runt.

Fast egentligen, går jag runt i lila och röda, groteska, Nalle-Puh pyjamasbyxor och beige arbetsskjorta. Tankarna går på högvarv medan jag lider av tristess, rastlöshet och nervositet. Jag vandrar av och ann, men min tankeverksamhet är oändlig.
Jag slängde bort, någon slags vän.