Innan jag dör




Cancer, i detta fallet leukemi, är facinerande läsning om det är beskrivet på rätt sätt. I flertal fall blir historierna om dem unga flickorna som fått cancer tråkiga och ointressanta för att det inte finns någon känsla i berättelserna. Så mycket sorg, kärlek och hat man måste känna med ett liv byggt på sjukdom. Men ofta finns det ingenting som väcker mina känslor av kärlek och sorg när jag läser dessa självbiografiska böcker. Det är vad jag finner mest motbjudande med den changer av böcker,  är att det inte finns någon känsla eller tanke i boken. Näst intil poesi bör det skrivas som. Det var en ren chansning när jag bestämde mig för att läsa den här boken, för har man tur så kan det finns något extraordinärt med denna historia, så att man själv lider genom hela berättelsen. Det är en fantastisk känsla som i praktiken inte låter så tilltalnde som den i teorin faktiskt är.

Innan jag dör av Jenny downham, observera att titeln på boken stavas med liten bokstav i början, vilket är så jävla enerverande, levde upp till mina förväntningar hyfsat bra, eftersom dessa inte var så höga. Jag tyckte boken kändes alldeles för modern, alldeles för anpassad till ungdomar. Visserligen var huvudpersonen, Tessa, endast sjutton år när boken utspelar sig och hade redan då levt med leukemi under en längre tid. Innan jag dör påminner mig alltför mycket om "Evig vänskap" (observera att titeln på denna boken i alla fall börjar med stor bokstav) av Lurlene McDaniel, som jag läste under mitt medlemskap i Funtasie som trettonåring. Då var det min första bok jag läste som inte bara handlade om cancer, utan en specifik form av cancer, det vill säga leukemi. Då var detta naturligtvis nytt och spännande, och som plus i kanten var jag en deprimerad tonåring så jag grät mig igenom större delen av boken. Idag när jag har läst ut Innan jag dör , som den bitterfitta jag är, måste jag säga att för en trettonåring med destruktiva tankar och ett obefintligt ordföråd så är det en bok för dig!

Till slut måste jag ännu en gång påpeka det här med stor bokstav efter punkt och i början på ny mening bla bla bla, jag är inget grammatisktgeni, nej verkligen inte, men jag tycker ÄNDÅ att man kan använda sig av stor bokstav efter punkt och behålla lite av sin värdighet. Men likaså skrev jag på detta sätt när jag skrev sex sidor långa dagboksinlägg på lunarstrom. Behöver jag ännu en gång påpeka vilken grupp som bör läsa boken?

Jag kan inte helt kasta boken åt sidan, trots en mängd smutskatsning så är jag inte helt känslokall, så de sista 30 sidorna grät jag mig igenom. Jag tycker att under just de sista 30 sidorna när Tessa låg på sin dödsbädd, beskrev Downham situationen utmärkt. Även om Downham gjorde flera misslyckade försök till att skriva melankoliskt och vackert, så var det inte själva språket i sig som gjorde de sista 30 sidorna bra, utan det var själva innehållet. Under ca femton minuter så kändes det som att jag själv höll på att dö. För Downham beskrev vad som hände när man dog, hela processen. Att Tessa kunde höra allas röster, röster från de som älskade henne, men hon kunde själv aldrig svara och berätta hur mycket hon älskade dem.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: