Det är som att vi väntar på någonting sa hon. Någonting som ska komma. Vad är det?

Tanken skrämmer mig för att det första jag kom att tänka på när hon formulerade sig på det sättet, var att världens undergång skulle inträffa som i en amerikansk actionrulle med Bruce Willis i huvudrollen. Det är en befängd och avlägsen tanke, men det vilar ändå en hemsk innebörd i att vår mänskliga värld, jorden, ska täckas i ett evigt mörker. När kommer detta att ske och när kommer människan att ta sitt sista andetag?

Om man lägger fram det som ett faktum baserat på en känsla av att världen någon gång måste upphöra att existera, utan att basera det på någon form av forskning, får det mig att tänka på att jag måste värna om den värld jag lever i för att jag är övertygad om att detta inte kommer att inträffa under min levnadstid, men kanske under mina barns eller deras barnbarn. Har jag som människa hjärta att ge en bit av mitt liv för att rädda det avlägsna? Kan min rädsla hjälpa andra? Och är jag i så fall beredd att uppoffra och riskera mitt liv för någon annans? Är jag Bruce Willis?

Kan jag rädda världen?