Jag trodde att det var jag som skulle gråta över att jag var övergiven, sargad och vilsen, att jag till och med skulle överge det fantastiska liv jag nu har. Det var helt enkelt uppenbart att det var jag som skulle bära sorgen, rädslan, och fortskrida min ständiga jakt mot ett allt mer destruktivt liv som skulle vandra ännu ett steg på vägen. Det var då jag läste några få rader som jag insåg, att det kanske är han som är rädd.

Och att det till och med är jag som har sårat honom.
Varför har den tanken varit så befängd och overklig?
Kan jag rädda dig från mitt beteende? Kan jag återgärda det jag trodde var min skam, men som egentligen var din? Kan jag rädda dig från dig själv?

Jag måste ta reda på om jag kan.

Bang bang, I shot you down.