Jag trycker tungspetsen mot mitt knä, samtidigt som jag lutar min haka mot det, för att underlätta min besvärliga position då mina ben är tryckta mot bröstet, och ryggen kupad som en regnbåge som har mist färgen. Jag slickar på min knäskål, för jag har upptäckt de vita linjerna, som har format sig som ett rinnande vitt sår är mjölk. Jag slickar mjölk från knäskålen.

Men jag har svårt att fokusera för hela min kropp skakar av melodier från trumpeter, gitarrer och sång, som har sjungits genom regn och som träffar kroppen med värme och välbehag. Melodier som i kör har skorrat igenom regnet, som har skorrat igenom en hel sommar. Jag fortsätter att slicka bort fastklibbad mjölk från mitt knä, utan någon form av tillfredsställelse, och undrar om jag någonsin får uppleva den skorrande känslan igen.