Till alla anhöriga, familj, släkt och vänner.

Hur känns det att vara död? Finns det över huvud taget en känsla, av förruttnelse, en doft av rutten kropp? Kan man känna doften av död, kan du känna någonting alls som död? Hur är det att titta ner på en kista och se en förtvinad kropp ligga där? Vet ni hur det är att se ett lik?

Hon hade så levande händer, de var mjuka och varma men de bar ärr från hennes förflutna. Hon bet på naglarna, och hon bet på pennor. Hon brukade skriva små versrader på handflatorna med en bläckpenna, som en slags kom ihåg lapp. I korridorerna klingade tonerna av hennes egen sång, när hon sjöng verser, om de som aldrig fick varandra, som älskade varandra i smyg. Jag hör fortfarande henne på avstånd, jag hör fortfarande hur hon sjunger dessa verser som står i hennes handflator.

Hon var en hisnande kärlekskrank som få, och vart hon än gick, och vem hon än såg, kunde hon inte låta bli att fundera över, om en person, miljö eller tillvaro hade fängslat henne. Hon hade lätt att älska och bry sig om andra.

Utåtriktad som hon var, älskade hon människan av dess natur. Hon förundrades av dess egenskaper att tänka, att känna, och hon undrade vad andra människor tänkte om henne. Kärlek och tankar var en specialitet, men detta utvecklades till en melankoli som hon förträngde genom torra skämt, så som:

 "- Titta, vilken rolig liten båt!

•-         Ja, den driver med oss!"

Trots detta var hon var alltid positiv till lynnet, och älskade böckerna, litteraturen. I böckerna kunde hon plötsligt förstå, vad som fanns i andra människors tankar. Och jag tror att hon i smyg, funderade på att skriva en bok, och bli författare. Inte en sådan författare som Camilla Läckberg som skriver en bokserie utan syfte eller innebörd. Hon ville skriva en roman, om människan och kärleken.

Jag brukade distrahera henne när hon läste, genom att berätta om vardagsbestyren som vi hade upplevt. Även om hon älskade böckernas värld så hade hon ibland oerhört svårt att koppla bort sig från sin egen värld. Hon var alltid så närvarande, men nu, hör jag bara en liten svag röst som sjunger i korridoren.

   
Hon hade alltid glimten bakom ögat oavsett vad som inträffade. Hon höll modet uppe, och kämpade alltid så mycket hon orkade, hon var envis. Hon var väldigt mån om att uppnå bästa möjliga resultat. Hon var stark.

Jag minns hennes skratt, vilket kanske är en klysig kommentar, men det gör jag verkligen. Hon skrattade speciellt, i flera olika nivåer och med olika läten, men man visste alltid att det var hon. Speciellt när man såg smilegroparna som djupnade, eller tänderna och tungan som stack fram.

    
Hennes näsa var liten, och ser hennes fräknar framför mig, som hon hade just på näsan. Men till sommaren skämtade hon om att hon odlade fler fräknar, och till sist hade hon hela hakan också full av prickar fräknar under sommaren. Därför kunde hon förbanna solen för att den gav henne fräknar, medan att vi tänkte över hur söt hon var i dem.

Jag hade inte kunnat föreställa mig henne, på något annat sätt än den hon var, annars skulle det främst inte ha varit hon, och jag skulle aldrig finna någon som henne, och jag skulle aldrig ha hittat mig själv. Jag charmades över hennes sätt att utmärka sig och visa en egenhet som ingen annan kunde uppnå, och det visste hon.

Hon brukade sitta i parken med sina vänner, i gräset trots att hon var allergisk mot gräspollen och fick ingen luft genom näsan. Då skrattade hon bara åt själva principen, att hon var allergisk mot björk, ek, lönn och alla andra träd också, säkert några buskar. Gråbo, kiwi, hundar och katter, hästar, och en viss sorts pencilin som hon aldrig mindes namnet på. Hon stack ut, och var som den mest markanta och skinande strålen från solen.

   
Jag vet hur det är att dö, för jag var med henne. Jag kände hennes sista andetag, eftersom de var mina. Hur bröstet i slutet tog sig upp och ner i en kamp på livet.Tills jag dog.

Det är först nu i efterhand, när jag redan har dött, som jag inser hur fantastisk jag var, och vilken lycka jag spred till andra och till mig själv. Jag var en välmående, sprudlande varelse, som aldrig riktigt insåg vilket heligt liv jag har fått. Det är först nu, när jag står här bredvid min kista, bredvid ett lik som en gång var jag, och kanske fortfarande är jag, som jag inser hur livet aldrig har bestraffat mig, utan bara gynnat mig, genom att få mig att inse, hur skönt det var att leva. Det är först nu när jag står under min egen begravning som allting i mitt liv har en innebörd av genomgående lycka.

Nu när jag ser alla er sörjande, alla ni som hjälpt mig genom glädje och sorg, vet jag att ni älskar mig liksom jag älskar er. Och oavsett om jag endast är närvarande i era tankar, så finns jag med er, för att hjälpa er på färden, i ett fortsatt och lyckligt liv. Och jag hoppas att jag också kommer att få uppleva denna resa i mitt nästa liv.

     Må mitt nästa liv bli en ännu vackrare historia.

      Farväl.