Jag tror inte att man inser hur påtagligt smärtsam ensamheten är förrän man har någon att dela den med. Om man delar ensamheten med någon annan, känner man sig ännu mer ensam än tidigare när inte den personen längre finns där.

Isolerad, enslig och orkeslös. Om man inser hur mycket mer ensam man blir utan respektive, hur märkbar blir inte tomheten efter den som lämnat oss då? Hur mycket rädsla och sorg dyker inte upp i bröstet när vi saknar någon vi älskar?

Vederbörande person behöver inte ha avlidit eller fått en kroniskt obotlig sjukdom, utan han kanske bara råkar befinna sig ett par hundra meter runt hörnet av mitt hjärta. Det är obegripligt svårt att uttrycka hur man saknar någon utan att egentligen berätta det.