De mest onda människorna, om det nu finns några som är onda, skulle i så fall vara de vi älskar. Jag har aldrig känt en sådan stor sorg som när de som jag håller av säger ett ont ord om mig. Jag har aldrig känt mig så förnedrad och förödmjukad som när de jag älskar visar sin besvikelse över mig. Det har aldrig gjort så fruktansvärt ont som när jag inte känner mig älskad.

Så när sluter vi ögonen i ro, drar täcket över huvudet, ler, och somnar med ett gott samvete? När vi andas in vårt sista andetag?

Jag vet inte hur jag ska göra för att undvika att vara den egocentriska människan som vi i grund och botten alla är. Jag försöker att behaga, tillfredsställa och leva upp till den människa som jag vill vara och som jag tror att jag är. Trots allt kan jag inte låta bli att handla på ett sätt som inte tillfredsställer allas behov utom mitt eget. Jag tror att jag är oförmögen att göra mig av med dessa samvetskval fram tills jag inser att jag inte är ensam om att uppleva dem. Men det ändrar inte den starkaste övertygelsen av dem alla, att jag älskar er.