Det är någonting speciellt med den tystnad som uppstår när jag ligger över honom och stödjer armarna mot hans bröstkorg för att hålla upp mitt ansikte bara några centimenter ovanför hans bröst för att se hans sneglande ansikte som tittar lite försiktigt mot mig. Vi ser varandra djupt in i ögonen, vi ler, men fortfarande dröjer sig tystnaden kvar.

Det skarpa begär vi har att få tala med varandra, berätta historier för varandra, får inte träda fram. Jag tillåter mig inte att måla upp mina drömmar för honom, mina fantasier. Jag får inte berätta om mina djupaste tankar och han vågar inte berätta hur han känner just nu i denna kortvariga stund. Ingen av oss vågar berätta hur mycket vi tycker om varandra. Trots att hans mun ständigt letar efter mitt bröst och stannar kvar med sin mun som ett ensamt barn som letar efter att livnära sig i sin moders famn. 

Trots att han håller om mig så hårt, kysser mig så ömt och att jag besvarar hans minsta rörelse, så är vi ändå tysta. Det vilar en tystnad som är svår att bryta, eftersom vi försöker följa våra antaganden om vad han känner när jag rör vid honom. Hur vet han vad jag känner, och hur vet jag vad han tänker? Varför är vi så tysta?