Jag var rädd för att jag skulle sluta andas av mina tankar som till största del numera består av galenskap, kombinerad med tristess. Men nu verkar det plötsligt som att vardagslivet börjar dra igång igen och äntligen kan jag börja stressa och sluta tänka, känna, låta hjärtat få vila. Jag har precis kommit hem från jobbet och i morgon ska jag försöka hinna med att vara i skolan på förmiddagen, jobba på eftermiddagen och snabbt ta mig in till träningen och köra ett pass med cirkelgym. Jag önskar bara att jag hade kunnat sluta tänka på dig inuti hjärtat.