Jag är så arg på mig själv för att jag aldrig uppskattade de stunderna då du la din arm över mig och drog mig tätt intill mig när vi gick över dessa mörka gator, och jag är så fruktansvärt arg på mig själv för att jag tog för givet att du fanns där och väntade på mig sovandes under ett varmt täcke när jag traskade över ett torg med kullersten.

Allt jag önskade nu var att komma hem och krypa ner tätt intill dig och älska dig av hela mitt hjärta, men nu är det för sent. Nu får jag vandra över torg och gator i otöstlighet och ensamhet, och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det.

Nu ligger jag alldeles ensam i sängen och jag fryser något så fruktansvärt.