Vi gick igenom väldigt intressanta ting under föreläsningarna idag. Bland annat så handlade vår första föreläsning om omvårdnad, om hur viktigt det är att sätta patienten som individ i fokus och hur viktigt det är att vi förstår vårt arbete och hur vi ska genomföra det. Dessutom drog föreläsaren upp ett ganska betydelsefullt påstående, att det finns några här, bland oss fyrtio studenter som inte har förmågan att känna empati, som inte kan skilja mellan omvårdnad och omsorg. Det är verkligen skrämmande att det finns sådana människor som jobbar inom vården och psykiatrin som inte har någon förståelse för individens känslor. Hur kan detta få hända? Det är kanske dags att inte gå efter högsta betyg från gymnasiet utan att istället värdera personlig lämplighet först. Eller vad tycker ni?