Det tog mig hela eftermiddagen att plocka ner alla minnen och begrava dem i min bokhylla. Men slutligen stod jag där, med början framför mig. Med de små poetiska raderna av vemod och sorg som jag skrev som fjortonåring och satt upp på min vägg. Det var då allting började. Sedan har minnena, orden, raderna, texterna, artiklarna, konsertbiljetterna och teaterbroschyrerna bara blivit fler och fler. Men nu har jag ryckt bort vartenda häftstift och allting är förbi, passé. Jag känner bara ro inom mig och till och med ett litet leende. Nu går jag vidare.