Det skrider mot småtimmarna när jag nått de sista sidorna i Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg. De sista olästa orden ligger framför mig medan jag tar ett uppbehåll för att förklara hur denna vackra bok har växt i mig. Språket, de målande beskrivningarna och poesin men framför allt intrigerna och de smärtsamma ödena som karaktärerna i boken möter som Ranelid lyckas beskriva så realistiskt och sanningsenligt. Ranelid levde inte upp till mina förväntningar men så inte heller mina fördomar, utan han öppnade en annan dörr till en vackrare källa.