28 september

Sakta men säkert klättrar jag uppåt igen, och visst blir det lättare att ta sig över ytan när de finaste vännerna av dem alla, ringer under lätt salongsberusning och sjunger med till Familjens låt. Saknar dig fast du står här mitt framför mig, så som förr när vi sjöng falska toner i vinternatten genom en inglasad balkong på sextonde våningen. För övrigt ser jag den balkongen som en helig, precis som konsvervburkarna med unkna cigarettfimpar och ölstänk i.

Mina vänner är underbara på för många sätt och vis, och jag är rädd för att inte räcka till. Rädd för att inte kunna ge tillbaka allting de givit mig och lite därtill. Istället blir det bara sprängfyllda tårkanaler och stammande ord till gensvar. Även om tanken är otillräcklig i detta fall, så hoppas jag att de vet att de finns i mina tankar när orden inte räcker till.
Ett litet sidorspår mellan kvällens humörsvängningar är att jag sjunkit in i Nessers Kära Agnes, som enligt avlägsna rykten klassas som en deckare. Oh ja, jag läser en deckare och jag tycker om den! Ett annat sidorspår är att jag sedan förmiddagens träningspass och gång, inte duschat. Jag har gått, ätit och gråtit i dessa svettiga träningskläder. Jag överväger rent utav att sova i dem. Vilket vackert avslut på denna till synes vis ändlösa onsdag.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: