Jag har sprungit fram och tillbaka på arbetet, men det har också slunkit ner en hel del chokladbitar. Geishachoklad, majsbollar i mjölkchoklad, chokladsnäckor och jordnötter i stora klumpar av sötsliskig choklad. Men idag är en sådan dag då det känns okej.

Jag skriver in föreläsningarna inför den kommande terminen i min nya kalender och ser fram emot skolstarten på måndag, som för mig innebär, förutom kunskap, återseende av välkända ansikten och efterlängtade rutiner. Men ikväll finns bara jag.

Jag är rädd för att slita ut dessa vackra stunder, eftersom jag vill att de ska komma desto oftare. Men mitt hjärta säger mig att vår vänskap står högre än så. Tack för ikväll.

Jag vandrade längs kullerstensgatorna mot Lilla torg, trädde in i Hedniska gården där gröna bänkar var uppraddade på led framför en liten petit scen. På scenen stod en äldre kvinna med röd boa och höll en monolog om hur många lättöl hon druckit under kvällen, med plastglaset i handen och den gröna glasflaskan på scengolvet. Jag satte mig ner på tredje raden. Inte för nära. I raden framför satt ett äldre par som brukar vara med på cirkelgymsträningen samtidigt som jag, men denna kväll hade de inte infunnit sig. Men där satt de. Jag funderade på att klappa den äldre herren på axeln och hälsa men jag gjorde det aldrig.

Ranelid var fantastisk, på sitt Ranelid-vis, precis som han antagligen själv skulle ha sagt. Humorn, självrådheten och de djupa poetiska meningarna utan punkt på slutet mynnade ut med hans skorrande rrr som blandades med skratten och glädjen från publiken.

Mina två vänner trillade in tjugo minuter efter vår avtalade tid, med rosiga kinder och rödvinsstank i munnarna. Jag smuttade på en Pepsi max under förbandet och de satt med varsin petflaska med rödvinsslattar i. Vi höll om varandra.

Efteråt passerade vi torget och följde tonerna från stora scenen där Orup spelade. Vi ställde oss i utkanten och jag lyssnade på hur alla penisionärer, damer och söta små gubbar, klimakteriekärringar och kostymnissar samt några få oförskämda ungdomar sjöng med till de välkända texterna (men till största del okända för mig). I publikhavet såg jag hur ett äldre par kysstes under tonerna av musiken. Undrar hur det är att vara i henne, att stå om bli omhållen och tagen på rumpan i ljusblå blåjeans.

Jag förbarmade mig själv över att jag inte tog med Tusen kvinnor och en sorg, när Ranelid bjöd fram publiken för signering. Dock fick jag en känsla av att detta inte kommer vara den sista gången jag träffar Björn Ranelid.

Det tog mig hela eftermiddagen att plocka ner alla minnen och begrava dem i min bokhylla. Men slutligen stod jag där, med början framför mig. Med de små poetiska raderna av vemod och sorg som jag skrev som fjortonåring och satt upp på min vägg. Det var då allting började. Sedan har minnena, orden, raderna, texterna, artiklarna, konsertbiljetterna och teaterbroschyrerna bara blivit fler och fler. Men nu har jag ryckt bort vartenda häftstift och allting är förbi, passé. Jag känner bara ro inom mig och till och med ett litet leende. Nu går jag vidare.

Bräckligt men försiktigt försöker jag finna de sköra och tunna små bitarna av mig själv som jag tappat och spritt omkring mig någonstans bortom mitt medvetande. Jag försöker plocka upp dem som ligger under skikt av smuts på marken och mellan stenarna på gatorna där människor trampat med svarta stövlar och spruckna kängor. Jag försöker fånga mig själv igen så att jag kan tillintetgöra den meningslöshet som växer inom mig just nu.

- doften från slocknande tändstickor

- att cykla genom höstväder och därav minnas hur roligt det är att släppa fötterna från pedalerna och streta ut med benen fritt åt sidorna

- att skriva kärlek och rita hjärtan med russinfingertoppar på badrumsspegeln efter ångan från en varmdusch

- att skriva kärlek utav ångan från en varmdusch med russinfingertoppar utan att tänka på någon

- att inte finna de rätta orden

- att ha ont i magen utan att indirekt veta varför.

Mån tro att det kan bero på att jag ätit ett halvt kilo vitkål idag men man vet ju aldrig. Bilderna är från weheartit.

Om det inte vore för att rastlösheten infinner sig direkt inom mig, så skulle jag ha njutit alldeles extra av den här kvällsstuden under höstvädret i augusti. Med kokosflingor mellan tänderna och en ny kopp smakupplevelse i händerna, Grön Cheesecake, jämte en ny värld i bokform vid min sida, Pappa Pralin, så väl som några dova toner av Coldplays, Yellow, i bakgrunden, så skulle jag faktiskt vilja påstå att det råder hög mysfaktor på landsbygden i afton.

Jag tassar runt i hemma i ett tomt hus. Parkettgolvet är kallt och mina tår är iskalla trots att jag har gråa strumpor med får på. Jag hör hur den höstliga vinden blåser igenom putsen utanför och ryser till. Fryser lite mer. Mamma har gjort egen äpplemos (eller äppelmos) från äppleträdet i vår trädgård. Jag äter moset direkt ur burken med tesked och ler åt den söta smaken som växer i munnen.

Himlen öppnade sig när vi möttes på kullerstensgatorna. Luften var varm i augusti när vi satte oss ner på uteserveringen under markisen och såg ut över människorna som passerade och försökte fly undan regnet. Vissa människor sprang förbi, andra ställde sig i närmaste portingång och sökte skydd. En yngre man traskade oberört förbi med en genomblöt klädsel. Vi satt stilla under markisen och kände märkbart hur den delade av världen till vi och dem. Jag tänkte att det är ett dumdristigt beslut att försöka fly från regnet eftersom det tillsynesvis borde vara omöjligt. Men vi lyckades.

Åter befinner jag mig i mitt hem med tekoppen i handen efter att ha avslutat en sen arbetsdag. Jag finner mig själv erfara saker som jag redan upplevt i en annan tid, i det förgågna.

Mina ögon löper över samma rader i samma böcker. Jag skriver om samma längtan. Jag dricker ur densamma favorittekopp, tappar samma kilon och går upp dem igen. Jag talar vid varje tillfälle om vädret med samme äldre dam i butikshandeln, målar samma sönderbitna naglar i samma svarta lack, och suktar fortfarande efter samma förstulna romanser. Samma åtrå som kommer och går och återvänder.

Jag grubblar, tänker och filosoferar om samma tankar, åsikter och reflektioner. Jag begrundar människans makt, storhet och hybris, för att framledes se på människan som ett skört och vackert väsen.

Emellanåt tror jag på människan, på hoppet, på mänskligheten för att därpå känna hur modet tryter. Sann passion och kärlek existerar bara i tanken. Tiden passerar och ting förändras, men i djupet är allting tidlöst.

Tanken om att livet passerar framåt överensstämmer inte med den tro och den bild jag har av mitt eget liv. Jag vandrar framåt, för att sedan gå bakåt, fram och tillbaka, och bakåt igen. Just nu befinner jag mig i den episoden av mitt liv, i baklängeslivet.

Jag arbetade fram tills sena kvällen och insåg att det inte fanns något vackert att se på dumburken denna afton. Jag kom till att tänka på min box av första säsongen av Dawsons creek. Jag älskar Dawsons creek. När jag var yngre brukade programmet alltid sändas på vardagseftermiddagarna lagom tills jag kom hem från skolan under hösten. Jag sneglade avundsjukt på dessa vackra tonårsflickor i en vacker idyll och längtade efter samma oskuldsfulla äventyr. Dessutom var jag lite småförälskad i Percy (Joshua Jackson). Så nu sitter jag helt enkelt och ser det sista avsnittet på boxen och drömmer mig bort. 249 kr kostar säsong 2 på discshop just nu, frestad? Ja.