Egentligen befann jag mig i Bokskogen, men jag kunde knappt tro mina ögon när jag kom ut i löparspåret och såg den snötäckta skogen som tindrade i kvällssolen. Det var sådär, sagolikt. Bilden gör naturligtvis inte denna härliga stund rättvisa, men det är svårt att stå still och fotografera när det spritter i benen.

Sanningen är den, att jag inte kan erinra mig om att jag någonsin sprungit i skogen under vintern. Det var en fatastiskt upplevelse, och nu finns det inte längre någon anledning till att vänta med löpningen till våren.

Eller ja, nackdelen var ju att löpspåren var glashala utav is, vilket gjorde att tempot inte blev så högt. Men vad gör det när varje andetag får en att le lite till efter varje kilometer? 7 km blev årets vackraste och härligaste löprunda.

Avslutningsvis måste jag tillägga att jag också blev positivt överraskad av min kondition. Den har förbättrats avsevärt sedan i somras, trots att jag enbart sprungit en endaste gång sedan dess. Att bryta dåliga vanor, oavsett hur tungt det är, visar sig alltid värt besväret och mycket därtill.