Det var svårt för mig att inse att jag längre vandrat runt i en defekt, där mina antaganden om dina levnadsförhållanden har nått kulmen. Trots detta kände jag sorgligt nog självömkan, eftersom jag inte var den du till slut bestämde dig för att vara med. Jag antog att du plötsligt hade allt, och eftersom jag inte hade dig, så hade jag inget.

Jag förträngde mina tankar om dig, detta verkade vara den enda sensibla lösningen att fullfölja. Eftersom jag så många gånger skänkte dig min tanke- när du tänkte på någon annan.

Men tiden läker alla sår sägs det, och mina tankegångar rörde nu inte längre dig, utan nästan intermezzo med någon annan oförglömlig.

Tills jag såg dig med henne på stan, och för första gången kunde jag påstå att jag inte längre avundades henne. Du hade förändrats, och jag hoppas att jag har gjort det också, eftersom det var något som fick mig att se på dig annorlunda än tidigare. Det var nästan så att jag kunde skratta högt av skadeglädje, för att sedan tvärt sätta det i halsen, och skämmas när jag insåg vad som hade hänt.

Vi pratade alltid med varandra innan, ofta. Mest innan vi först träffades, vårt "förhållande" var underligt. Det är ingenting som jag vill dra upp, inte tänka på. För detta ska handla om min sorg till dig.

När jag fick reda på vad som hänt vägrade jag inse att mitt idylliska antagande om din levnadsstandard var mycket annorlunda. Jag insåg aldrig att något sådant kunde ske, men det är väl förståligt att något sådant vill man inte räkna in i tanken. Att förlora någon.

Tyvärr så har vi mer eller mindre brutit upp kontakten, och jag vet inte hur jag ska kunna tillförse dig med min tröst, för jag tror inte att du vill ha den. Men som en sista uppmanande tanke, vill jag att du ska veta att jag känner med dig. Känner med den smärtan, den illviljan och den sorgen som har orsakat hans död.

Jag är orolig, intill tårar när jag plötsligt igen kan få tillbaka liknelsekänslan av vad du känner och måste ha känt. Att sitta vid någons sida, och vänta på att en av dem man älskar mest ska dö måste vara oresonligt, hjärtslitande och oförlåtligt.

Du, jag glömmer aldrig de som betydde något för mig, och det gjorde du. Jag vet att du kan kämpa dig ur det här, och genom mina tankar ska jag stödja dig.

"Något vacker dröjer sig kvar efter varje sorg"

A.F

din J

Denna bakis lindrade söndagsmorgon fann jag en speciellt tilldragande rubrik som drog mig till att läsa den tabu belagda insändarsidan Postis. Jag antar att när man har nått sin myndighetsdag så finns det något tabubelagt över att skriva insändare tillsammans med tolv respektive fjorton åringar och läsa om deras light depressioner angående brustna delade hjärtan och bulimitendenser. De som alltid börjar sina insändare med "svar till gullegrisen_97, jag tycker att det du säger är fel, för att det är fel" och fortsätter med "emo är ingen stil, det är en sjukdom". Det går helt enkelt ut på att mindre pubertet ungar som saknar socialt liv och vill fortskrida detta som enstöriga freaks, genom att ställa uttjatade frågor som "min kompis skär sig, vad gör jag?" och "jag får diare av skolmaten, varför bryr inte rektorn sig?". De har ännu inte insett att vännen som skär sig gör det för att få din pojkväns uppmärksamhet för att omintetgöra ert förhållande för ett engångsligg som kommer att sabotera ditt liv, och därefter är det du som fortsätter sprida epidemin. De har inte förstått att rektorn aldrig kommer att bry sig om dig eller din mage, eftersom hon förmodligen inte vet vad du heter och antagligen inte är varse om din existens.

Mot alla odds fann jag ett tilltalande ämne som ännu tilltalar mitt åldrande intresse. Jag skrocka sådant åt deras dumstridighet, när rubriken: "Quanda Pop har förändrat mina kompisar" artar sig.

Quanda Pop har under en längre tid berört mitt hjärta med sin lättsamt retliga polyfoniska melodi och de runda små kloten i olika mönster och färger i lila och grönt som gradvis ökar hastigheten i fallhöjd, vilket får mina fingrar att röra sig snabbare över manöverknapparna för att se till att de hamnar på rätt plats och så snart som möjligt kan bilda fyra i rad. Ett oväntat hinder kan vara den gigantiska limegröna klumpen som när som helst kan falla ner och förhindra ett snart avklarat fyra i rad med de gulbruna kloten. Missmodigt fortsätter jag tills tempot har ökat så till den grad att jag inte längre hinner tänka ut mina drag och ser hur skärmen fylls av klot i olika färger. Som den dåliga förloraren jag är motiverar jag en lång utläggning i mitt huvud över varför jag aldrig mer ska spela Quanda Pop när jag nedslaget försöker stirra i sönder mitt score på 2000 poäng.

Ni som nu inte har spelat det tidigare men kommit under fynd med vad det handlar om, kan nu med största möjliga intresse följa min långa sarkastiska utläggningen om insändaren "Quanda Pop har förändrat mina kompisar" skriver "roccolatanten": "Quanda Pop har tagit över mina kompisarna hjärnor! De kan inte prata om något annat och har till och med startat en Quanda pop klubb med sin egen Quanda Pop-sång. Jag blir väldigt deprimerad och ledsen av det här för Quanda Pop har totalt omvänt mina vänner och jag vet inte vad jag ska göra för när jag försöker prata om något annat så lyssnar de inte utan drar fram sina mobiler och spelar!"

Än så länge är det inget som verkar egendomligt. Detta tycks vara ett normalt intermezzo när man befinner sig i cirka tolv års ålder. En dispyt som omfattar den oförstående som hamnar i utanförskap medan resten av umgängeskretsen fullbordar och utvecklar sina allmänt nördiga kunskaper inom den aktuella trenden. Det var varit tamagotchi, poggetc, pokemonkort, stickers och nu är det Quanda pop. Utvecklingen tycks följa samma mönster, generation efter generation, med något nyare teknologi.

 Jag började skyndsamt fundera över de typiska lösningarna på hennes "problem", som att hon själv borde lära sig spela detta utomordentliga spel för att känna tillhörighet. Om detta mot förmodan inte skulle falla damen i tycke kan jag genast skylta med den nya trenden : Bratz. Köp en bratz docka och starta den nya trenden, eller kanske en annan docka, kanske ingen docka alls men något annat som skulle kunna överträffa eller mäta sig med Quanda Pop. Tyvärr existerar inget sådant alternativ för min del, och Bratz-dockorna vill jag helst bara spy över.

Hon fortsätter: " Förra veckan fick jag nog, efter att en av mina kompisar hade fått 300 000 pöäng" (Här började jag genast ana onåd, eftersom jag aldrig har hört talat som någon som nått ett score på 300 000 poäng. Dessutom kände jag mig oerhört bedrövad över tanken på att en tolvåring kan prestera med sådan framgång, medan jag ligger mycket långt hän från ett sådant utmärkt resultat) "på lunchrasten och ingen hade pratat om något annat resten av dagen. Jag bröt ihop i skolan men ingen såg det för de hade bara blickarna fästa på sina mobilskärmar, så jag gick hem och skar mig fler gånger på mina armar så att det blev synliga ärr. Men när jag kom till skolan i linne nästa dag så märkte ingen för de spelade Quanda Pop!"

Ni får ursäkta mig för att jag skrattar åt detta nya katastrofala samhällsproblem, att pubertets ungar skär sig över att deras vänner spelar Quanda Pop. Men jag vet inte vad som är värst, att de skär sig eller att de spelar med en sådan intensiv besatthet att de inte observerar om någon skär sig.

Det är tydligt att den teknologiska utvecklingen, och det ökade intresset av spel bidrar till ett tilltaget ointresse och att det har uppstått någon form av acceptans att skada sig själv. Vilket är egentligen hennes problem? Trenden med Quanda Pop eller trenden att skära sig? Förhoppningsvis leder detta destruktiva beteende till samma öde som de tidigare trenderna, de blir likgiltiga och försvinner snart ut ur samhället som en pest epidemi. Med skärrat intryck hoppas jag att Quanda Pop sonas från detta katastrofala öde.