Låt gråten och klagan få stillna
att människan vilar från livet.
Det kommer en dag när hon vaknar av
härlighet krönt, och av ande."
Tid
Johann Wolfgang von Goethe
Dagen innan julafton
Det är första gången som jag inte har något riktigt jullov. Jag tror att jullovet ökar spänningen och uppmärksamheten kring julen, men i år så har jag jobbat det flesta dagarna fram till idag så jag har helt enkelt inte haft tid att ta ledigt från min vardag. Dagen innan julafton. Lilljulafton. Om jag koncentrerar mig ordentligt, och tänker på bordets alla läckerheter, kyroklockornas klang och värmen från alla ljusen, så pirrar det till inom mig. Men min koncentration varar enbart i ett par sekunder för att sedan falla tillbaka i tankar kring dig.
Jag vill berätta om dig
Jag vill berätta om dig, om skuggan i dina anletsdrag och om doften från din hud. Jag vill återberätta historien om oss, precis som när du berättade om din målande barndom. Jag önskar att någon kunde lyssna på dina andetag i mörkret, så som jag gör, så att de kan påminna mig om hur tryggt och rofullt det låter.
Jag vill berätta om ditt försiktiga sätt och din ömsinta kärlek på ett obeskrivligt sätt. Jag önskar att jag kunde bevara alla ord och meningar du uttryckt - i mitt minne. För att jag ska kunna återgå till de stunderna och de sprudlande känslorna jag upplevde när jag sa att jag var kär i dig och du sa: "Jag är kär i dig också". Jag vill berätta om dig, hur jag kände dina läppar mot min kropp och hur din hud smakade.
Om du lämnade mig nu
But as long as you love me so, let it snow, let it snow, let it snow!
Vita små stjärnformade snöflingor faller ner över mitt ansikte och träffar min panna och min underläpp. Jag har snö i skorna och jag har blossande kinder från den tysta vinternattens kyla. Ännu en snöflingar seglar ner och hamnar i skåran mellan mina bröst eftersom de inte helt skymms av den stickade halsduken som pryder min hals och värmer min barm. Under mina svarta tights gömmer sig rosenfärgade lår och under mina pälsvanatar finns frusna fingrar.
Genom snöfallet ser jag honom komma traskandes genom kvarteret. Han bär dunjacka och mössa men saknar vantar. Han kommer fram och kysser bort varenda snöflinga från mitt ansikte och från min kropp. Han klär av mig mina tights och värmer mina ben och mina händer. Han gör mig varm.
Otrygghet
Alla rörelser gör ont och svider. Om jag böjer sig ner för att hjälpa någon så hugger de mig i ryggen. Jag famnar i mörker utan värme och utan ljus. Jag känner mig inte trygg när du inte finns här.
Om du inte älskar alla älskar du egentligen ingen
´Ja, det tycker jag är en rättvis beskrivning´, svarade jag.
Han skrattade. ´Det är inte bara vrickat, det är omöjligt. Jag älskar inte alla männsikor. Jag skulle inte ens vilja göra det.´
´Det är din sak att avgöra´, påpekade jag. ´Men vem skulle du vilja göra ett undantag för? Och varför?´
Nu hade han ingenting att säga, hur pratsam han än var i vanliga fall."
Det är återigen Leo Buscaglia som har skrivit ner dessa kloka ord i sin bok "Född att älska". Jag tror jag har vridit och vänt på varenda bokstav i hela boken snart. Jag borde se till att läsa ytterligare en bok skriven av honom; Sagan om lövet Fredrik, som tydligen har hjälpt männsikor att hantera frågan om livet och döden. Det låter mycket intressant, men tyvärr har jag så mycket andra böcker som står på tur att jag nu står helt stilla.
Jag håller med Leo Buscaglia, vi borde älska alla männsikor.
Sankta Lucia
Jag och en vän läste, passande nog, lite fakta om Lucias tradition. Tyvärr, orkade vi inte anstränga oss mer än att vi slog upp faktan på Wikipedia, men det är väldigt intressant. Jag har klippt ut det viktigaste ur texten. Hoppas att ni ska tycka det är lika intressant som vi gjorde!
"Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som kan kopplas till ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa och som dog på 300-talet. [...]
Den unga kristna jungfrun Lucia led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder gav henne dock ett par nya och ännu vackrare ögon. [...]
När modern då blev frisk lovade hon Lucia att inte lova bort henne till någon man, men friaren kände sig kränkt och angav henne för kejsar Diocletianus ståthållare som förföljde kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, fryste spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon svärdet genom halsen på henne och inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen."
Rise Against - Hero Of War
I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends
They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again
Kyssta läppar
Den åttonde september 2008 skrev jag i bloggen att botemedlet mot ensamhet var att vara med någon, "helt enkelt". Jag tror att jag skrev dessa få ord för att det dels var någon som hade sagt detta i en konversation, samt att jag i viss mån trodde på det.
Nu hånskrattar jag mig själv upp i ansiktet eftersom jag sitter här ensam med en säng som luktar lust och åtrå med kyssta läppar och ett stort vakuum i hjärtat efter att han nyss gett sig av. Jag känner mig så oerhört ensam när han inte är här, det vill säga ett tusental gånger mer ensam än tidigare. Hur kan man vara så underbar att man får ett hjärta att brista bara med avsaknaden av sin närvaro? Det är nog bara han som kan det, i alla fall när det gäller mitt hjärta.
Julmys
Senare på kvällen åkte vi skriskor. Eller rättare sagt, jag försökte åka. Men jag kände mig oerhört besegrad när en kille på inte mer än tre år, susade förbi mig, varv efter varv. Själv fick jag hålla mig intill kanten men trots detta trillade jag nästan två gånger. Jag har glömt hur svårt det är att åka skridskor, så för min del satt jag mest under en gigantisk julgran och drack julmust.
Monsterkärlek
Jag vill klösa och riva i sönder min hud som en gång var så mjuk och vit som nu har blivit grå och torr som fnöske med kraftig hårväxt. Mina tårar strömmar ut av all sorgsenhet. Jag plågas av ett hjärta som värker så innerligt hårt, att hur mycket jag än försöker hålla tillbaka mitt inre monster så går det inte att hindra att det monster som värker inom mig egentligen är den kärlek jag inte vågar synliggöra för dig.
En bok- en författare
Jag såg ett program från svt24 i SvtPlay idag, "En bok- en författare" som sändes söndagen den 7 september. Varför jag valde att se ett program som sändes för tre månader sedan beror på att författaren i detta programmet var Ann Heberlein och boken var så klart:"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Visserligen berättar hon en del viktiga och mycket personliga saker i programmet men samtidigt låter det mesta hon säger inövat men framför allt arrogant. Hennes framträdande gör mig ganska besviken. Hon är närmare 40 år gammal men hon använder naiva kommentarer och hennes framförande av hennes tankegångar påminner om en pubertetsunges omogna ilska. Det är roligt med en skånsk författare som är så framgångsrik men tyvärr framstår hon som en manodepressiv version av Anna Anka.