Jag har faktiskt inte läst boken, men jag har läst en annan bok av samma författare; Hanteringen av de odöda av John Ajvide Lindqvists. Det var ungfär två år sedan jag läste den, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men jag minns att jag tyckte om den.

Den här filmen var rent ut sagt rå, i slutet av filmen blev det vekligen för mycket för mig, jag mådde illa och ville inte se på den mer. Slutet tyckte jag inte om.

I princip avgudade jag "Oscars" tapeter, och dessutom fann jag en väldigt stor likhet mellan honom och M. Varenda drag i ansiktet, de smala läpparna, som formar en slags ihopsamlad min, och framför allt hans veck i hakan.

Jag kunde alltså valt en mycket mörkare bild, men för en gång skull gillade jag allt det ljusa i denna filmen.

"Det är bättre att ha ont av sanningen än att trösta sig med en lögn"

"Om man dödar en man, själ man hans liv. Man bestjäl hans hustru på rätten till en make, berövar barnen rätten till sin far. Om man ljuger stjäl man någons rätt till sanningen. Om man fuskar stjäl man rätten till rättvisa. Det finns inget lägre än att stjäla"

Jag vet inte om jag tycker om den, boken.

50 % av alla poeter och 38% alla konstnärer är manodepressiva eller utvecklar manodepressivitet.


Ironiskt nog så både skriver jag och målar,
fast jag är ingen poet, eller konstnär, endast en anspråkslös amatör som lyssnar på julsånger två månader innan  julafton.

Frågan är vad som besvärar denna yngling, för han har ännu inte vandrat halva vägen genom livet. Han är ung och oerfaren, naiv till sättet och grubblande i tanken.

Besattheten styr hans tankegång, så som den galna i sin tvångströja. Han blickar ut genom ett nätt litet fönster som att han sökte efter svar. Fönstret som har genomgått flera epoker av vintrar, så att putsen har börjat flagna och mattas ut.

Hans tankar befinner sig långt borta, där vintrarna är milda och somrarna behagliga, där allting har en doft av jasmin och lavendel. Där växer vildvuxna rosor överallt, taggarna på roskvistarna är vassa som rakblad, ty mannen har flera ärr på handflatorna, då han offrade sina händer för en bukett rosor, som en symbol för hans kärlek och en gest av längtan.


Det är svårt att skriva en novell.

För övrigt har jag misshandlat min blogg.

"Genom denna vandring kan man säga att Abraham blir vår gemensamma historias förste invandrare."
 
Haha, får man verkligen skriva så? Eller så handlar det om min fria tolkning till min Religionskunskapsbok.




Jag känner mig fördomsfull.