Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Under den senaste tiden har jag präglats av kvalet att stå inför en förändring. Inte vilken förändring som helst, utan en livsförändring. Plötsligt gick det upp för mig att det jag tidigare prioriterade högt har mer eller mindre mist sin värde när det ställts proportion till livet i sin helhet.
I stället för att acceptera det faktum att jag genomgår en förändringsprocess, så har jag i stället varit fullt upptagen med att motarbeta det. Kanske är det ett föga naturligt försvar med tanke på alla nya känslor som väckts inom mig, men dock är det först nu jag insett att för att fortsätta vara mitt bästa alterego, så måste jag tillåta mig själv att acceptera dessa känslosvägningar, och förenklat uttryckt "ta det som det kommer". Trots allt är det goda förändringar vi talar om, men även goda förändringar kan tyckas skrämmande ibland.
Dessutom finns det en hel hop av ting som inte kommer förändras, entusiasmen inför träningen och styrkan den bär med sig, och naturligtvis har jag väldens finaste familj som alltid finns där. Så vad är jag egentligen så rädd för? Avrundningsvis så njuter jag av fredagskvällen med denna nya kloka insikt som har fått mig att växa några centimeter till i utvecklandet som människa.
Jag är oslagbar, jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
De senaste två gågna veckorna har jag levt i ett mellanrum någonstans utanför verkligheten, hopplöst famnande efter mig själv. Nog sagt om det, för idag vaknade jag upp efter att ha fått sova en hel natt i sträck, med energin i kroppen och glädjen till vardagen. Det blev ett grymt morgonpass på gymmet, och med det som startskott för denna fredag, har den alla förutsättningar för att bli en fredag bland de bästa. Jag vet men jag är, och det är oslagbar.