Jag hamnade där igen, på fel ställe med fel person. Hans panna mot min. Han sa "Lilla gumman, skär du dig?". Han var rättfram, påträngande, inte alls sentimental, så han tog sig inte för att föra in sina smala bleka fingrar under min arm. Han smekte mina handleder. När han inte kände några sår grymtade han någonting om att det var bra. Jag fylldes av ett gammalt sätt, en gammal oro, som alltid sa "att den som sa det, han var det". Så jag tog mina knubbiga bleka fingrar och smekte hans smala handleder, men jag kände inga spår av sår. Jag var ömsint och givmild, och lät hans andedräkt flåsa mot min nacke, när han sökte tillfredsställelse.

Går de gamla såren aldrig ur?


Det var inte förens senare, när det osannolika hade skett som du dök upp framför mig, och ställde mig till svars.
Du såg in i mina ögon och såg min förtvivlan, och såg på mig med störta allvarsamhet. Du frågade vad som hade orsakat min uppgivenhet, om det var du som var  skälet till mitt ömklighet? Du måste sett att jag såg bedrövlig ut. Eller så minns du min härjade blick från urminnes tider.

Jag hade svårt att möta din blick, så jag ansträngde mig så mycket som möjligt för att fokusera blicken ner i golvet. Jag mumlade något osammanhängande svar, som egentligen inte var ett faktum utan en lögn. Jag ryckte på axlarna, flackade med blicken och såg åter ner i det slitna parkettgolvet. Du försökte skämta bort tystnaden, det outtalade känslorna. Du försökte få mig att le ett sanningslöst leende.
"Om du inte förklarar varför du är ledsen så kommer jag ringa dig varje minut hädanefter" påstod han. Han plockade demonstrativt fram sin mobiltelefon och fällde upp den. Han log mot mig. Jag kunde inte motstå att le besvarande mot ditt socker söta, livfulla ansikte. När blev du så allvarsam och bitter?


Jag svarade att jag är ju här nu.
"Men ändå" besvarade han och försökte fånga mig blick.
Så mycket bryr du dig inte längre förklarade jag. Han lutade huvudet ner och såg på det slitna parkettgolvet som jag under en längre tid hade stirrat på utan egentligen se det. Hans haka nuddade vid hans bröstkorg, och under en liten sekund, kunde jag befara att han kände ens uns av skam. För han sa inte emot mig.
När slutade vi bry oss om varandra?


Det var stökigt, och fullt med rörelser omkring oss, dansande människor. Någon springer ut för att spy. Det fräna lukten av alkohol finns överallt, och den mjuka cigarettröken slingrar sig in. Samtalet ebbade ut, vi gick åt olika håll.
Jag fann honom i köket en stund senare. Jag fylldes av ånger över mina tröttsamma känslor. Jag log mot honom och han gick fram till mig. Tog mig i handen och sa "Piruett?"
Jag såg frågande på honom, men han drog snabbt i min arm och förde mig runt i en ring. En Piruett. Han förde mig efter honom så att han också snurrade runt, och ännu en gång snurrade han mig, i en piruett. "Känns det bättre nu?" frågade han. Jag log bara till svar. Men jag tänkte att ja, nu kändes det precis som förut.

Dagens största depp, deppen of the real depp, KLASSFOTOT!
Det är en sak i sig, med porträttfotot, för det är något personligt, som jag själv väljer att ge bort. Eller som min mamma, visserligen med gällt motstånd från mig, hänger upp med våld på väggen under trappan, bakom tv:n. Oavsett hur ful jag än är, envisas hon med att hänga upp fotona. År ut och år in. Detta året var mycket fulare än förra året, och ändå säger hon bestämt "Nej, vi ska i alla fall ha det stora porträttfotot". Jätte bra, ta det störta av de femtio små övriga foton som finns, bara ta det störta och häng upp det. Gör det. Rama in mina äckliga smilgropar och mulliga ansikte. Tack. Tack så hemskt mycket.

Till och med år -99, när jag hade nått mitt fetaste tillstånd, då kinderna nu var så fyllda med så mycket fett att de inte fick plats på bilden, envisades mamma med att sätta upp det. När jag hade ett gigantiskt överbett, där mina framtänder stod ut som en parodi på Janne Långben, så satte hon upp fotot! I ett helt år fick det hänga där, och alla som gick in eller ut ur vårt hus kunde slänga en snabb blick på det, för beundra den vackra "skönheten" det var skrattretande. De tittade knappt, bara en snabb blick och ett stelt leende när de klämde fram några väl ansträngda ord "Ehm.. vilken söt dotter ni har" när de egentligen tänkte "Vad fan är det för ett fetto? Stackars unge som lär bli mobbad resten av livet. Det minsta modern kunde gjort hade varit att inte sätta upp porträttfotot". Så rätt ni hade.

Hur som helst, är porträttfotot mer privat och personligt, eftersom det hänger i vårt vardagsrum och inte på ett utställning i Malmös konsthall. Så i princip kan man bli hur ful som helst, för vänner, släktingar och bekanta kan inte göra annat än att nicka och le. Däremot, när det gäller ett klassfoto för andra året i gymnasiet kommer hela Malmös befolkning, och lite där till, kunna sitta i sina hem och flina och prata skit bakom min rygg om hur ful jag är. Tro inte att jag inte förstår det.

Men jag visste det, jag kände det i stortån, och Bengan borde ha känt det i röven att jag inte skulle vara med. Fy fan vad ful jag är! Förra året var mycket snyggare, men då såg jag ändå ut som världens tönt. Nu ska jag aldrig mer gå ut, för hela Malmö kommer sitta och garva över mitt fula nylle. Skit roligt. Verkligen. Fan vad jag hatar att vara ful. Snälla, låt någon annan bli 218432356245000 gånger fulare, så att jag kan må bättre. Egoistiskt? Javisst! Men ändå.

För första gången önskar jag att jag verkligen log

Bajs på Bengan för att hon ljög och sa att jag blev bra när jag inte blev det.

Nu ska jag gråta,
och sen ska jag skita och läsa i en bok samtidigt, det ni! Det är inte alla som har dem skillsen. Så jag må vara ful och mobbad i resten av mitt liv för det fotot, men jag har i alla fall trösten att jag kan skita och läsa samtidigt. Weijhu. Jag känner redan hur detta har bidragit till att min livsvilja har ökar med hundra procent. Not.

Detta mina vänner, är världens undergång!

I natt kom snön, den första snön. En tidig natt, inte särskilt kall, i början på november. Det var länge sen jag såg snö falla så här tidigt på året. Jag var hemma hos grannen med henne och C, eftersom dem hade varnat för en stormig kväll och vi valde därav att stanna på hemmaplan. Vårt lilla gäng, dock med saknaden av en gängmedlem, utförde vår vanliga filmkvällsrituall. Två filmer på raken med chips, godis, och cola light. Det sistnämnda inköpet var självklart ett krav från min sida.
Det blev en sen kväll, men efter Resident Evils avslut gick jag hem vid halv tre tiden på natten. Det hade börjat blåsa upp till storm igen och snön ven i vinden. Det var isande kallt, och trots att jag endast hade dem fem få meterna över gatan hem till mig, var jag isande kall innan jag rotat fram nycklarna och kommit in genom dörren. Min tanke under kvällen hade varit att så fort som möjligt komma hem och lyssna igenom dem fyra eminem cd skivor jag äger, efter en stark inspirationskälla från filmen 8 mile, där Eminem är huvudrollen, det var filmen vi såg först. Filmens snabba rapbattlar samt filmmusiken gav mig ett oerhört lust till att rocka balle med Eminem när jag kom hem. Men så fort jag steg innanför dörren, försvann den tanken, och omvandlas i stället till en gripande trötthet, och jag föll direkt ner på den obäddade sängen och somnade.
 Nu, lördag morgon, äter jag klementiner. Den kiklande doften av klementinsaften fyller mina näsborrar och jag väntar på att tomten ska komma. För tidigt? Ja!
Det blir ändå ingenting av det. Snön blir till slask och består till störta del idag av snöblandat regn och blåst. Klementinen sura smak var besk, och jag fick inte ens ner en klyfta genom halsstrupen. Tomten har jag inte sett skymten av.
Jag ska inte vara förhastad, den dagen kommer när tomten bultar på min dörr, snarare än jag tror.

Jag har däremot lite smått börjat fundera på julklapps inköp. Just nu består min inkomst endast av hundra kronor som jag hittade på marken när jag och H cyklade hem från bussen. Min lön, för dem två arbetsdagarna på lovet, får jag inte förrän i slutet på månaden. Därav blir det stress och panik när jag ska inhandla årets julklappar. Jag brukar annars alltid vara ute i god tid
 
tiden förändras.


Jag har i alla fall planer, samt material för en kreativ julklapp, men vem jag ska ge den till är fortfarande ovisst. Men jag tror att det blir till min mor, hon skulle nog bli mest glad över en sådan kreativ julklapp. Hon uppskattar och tycker om sådana överraskningar.

Idag ska jag ha en så att säga "kultur-dag", en kulturell dag. Vilket inkluderar, jag och mina böcker, samt meningslöst klottersnack på min blogg, i form av detta. Idén fick jag av Skånska dagbladet. Det stod nämligen i mitt stjärntecken att jag skulle ägna mig åt kulturella och kreativa ting. Vi får se hur det blir med den saken, för nu vill Älskling att jag ska åka med henne till stan och köpa en fars dag present. Wops.

Thursday, never looking back

Orden förhindras från att uttryckas. Jag stänger in dem, och låter dem förmultna och ruttna inuti mig. Jag ignorerar dem, känslorna som jag inte vill ska orsaka mer turbulent, mer förakt. Jag vet att dem gör det, människorna, folk runt omkring mig, föraktar mig. Ni tror att jag är dum, men det är jag inte, verkligen inte. I jämförelse med mina 320 poängs slutbetygs klasskamrater, må det så vara, men jämfört med er! Det är bisarrt, det går inte att jämföra. Mellan er och mig, är det jag som har skillsen.
Ni tror att ni kan vilseleda, bedra mig! Men ni tar fel. Jag ser varenda rörelse, hör vartenda viskande ord, och dem träffar. I den händelsen vinner ni. För jag tar åt mig, varenda ord som det tisslas och tasslas om som når mig, tar jag åt mig. Ni trycker och drar ner mig i fördärvet och självfallet påverkas jag. Jag köper vart enda ord, framför allt dem som är fulla av förakt och svek. Jag bryr mig definitivt för mycket om vad andra säger, det är ett faktum, inget påstående.

"Hon där Emelie, eller vad fan hon heter"
Det är ett svindlade antal gånger jag hört dem orden uttalas. I korridorer, i klassrum, bakom min rygg, och rakt upp i mitt ansikte. Ni, ni har aldrig velat kännas av mig, jag har varit en börda, något pinsamt och dolt. Egentligen visste ni precis att mitt namn existerade, ni låtsades bara inte om mig. Ni ville inte framstå som förstklassens nollor genom att känna till mitt namn.
Trots detta, när ni kom till att se min befintlighet, pratade ni bakom min rygg, och påstods veta allting om mig. Rykte efter rykte skapade ni, spred ut och trakasserade mig för. När jag äntligen stod till svars för mig själv kom ni med en massa undanflykter. Allting ni sagt hade aldrig existerat, jag hade alltid varit en sån "söt" och "fin" tjej. Ni nekade varenda kränkning, och påstod att det var jag som var avvaktade, tillbakadragen, svår. Mitt huvud exploderade i en två sidig konflikt inuti mitt huvud. Hade dem rätt eller hade jag? Och om dem hade rätt, vad hade dem rätt om? Att jag var en ensamvarg? Att jag var utanför? Jag vände mig om, och dem log hånfullt bakom min rygg.

Visste ni någonsin något om mig? Trodde ni verkligen att ni visst vem jag var? När tog ni er rätten att förakta mig, jag som inte syntes och aldrig någonting sa? När tog ni min rätt att leva, för att frodas i mitt elände?
Det kan inte anses vara en rättighet, det är ett bedrägeri.

Allt detta kom upp igen när jag hörde just dem orden igen, "Hon där Emelie, eller vad fan hon heter". Även om det i detta fallet inte var för avsikt att utlösa en sådan omständighet, så träffade dem, igen.