So breathe a little more deeply my love, all we have is this very moment
Den vägen vi trodde vi skulle dela tillsammans leder inte längre någonstans. Den har inte nått sitt slut men vår väg kommer att delas och vi är inte längre på väg mot samma mål. Men trots detta kommer vi minnas de vägar vi vandrat på, och någon gång kommer vi att mötas på samma väg igen.
I min varukorg
Agnes hjärta Edward av Lina Forss
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius
Jane Eyre av Charlotte Brontë
När du blundar tittar jag av Gunnar Ardelius
Böcker
Jag hittade en gammal bild.
Dawsons Creek - Season 1 Opening Titles
Dawson´s creek
Jag har just beställt första säsongen av Dawsons creek (1983-2003) från www.discshop.se. Jag vet inte om ni minns serien, men det hoppas jag verkligen att ni gör för jag satt som fastklistrad framför tv:n när tv-serien började. Jag har sett väldigt många avsnitt, men naturligtvis lång ifrån alla, eftersom jag är född 90 så är jag minst femton år efter.
Det känns lite hemskt att karaktären Joey, som ni säkert ser på bilden spelas av Katie Holmes, nu är vuxen och gift med Tom Cruise. Jag hoppas inte att tiden har förändrat min syn och uppfattning av karaktärerna, i stället ser jag nu fram emot att se Pacey (Joshua Jackson) så att det kan pirra lite i magen igen som det alltid gjorde innan. Så nej, jag gillade aldrig Dawson, jag gillade Pecey.
Tills sist måste jag bara påpeka att dvdboxarna med Dawson´s creek finns inte med svensk text till. Jag har letat sen förra året, och visserligen kanske man kan hitta något kap någon enstaka gång på tradera, men jag nöjer mig med engelska, så länge man kan ha engelsk text till så att man är försäkrad att man hinner med i svängarna.
Hoppas hinner få boxen till helgen, men tyvärr hinner jag ju ändå inte börja se den..
snyft.
Mästare,
"Det vet jag inte."
"Men är du inte Mästaren?"
"Jo, men ingen död mästare"
Anonym japansk vishetslärare
Jag ville vara en annan
"Jag ville vara en annan,
men jag vet inte vem.
En främling står bortvänd, med pannan
mot stjärnornas lågande hem.
Jag skall aldrig se hans ögon
och aldrig hans anletsdrag.
Jag ville vara en annan,
en främling, en annan än jag."
Pär Lagerkvist
Ingen dans på rosor
"Jag har fått en social sjukdom från socialisterna!"
Galenskaperna flödar i boken Ingen dans på rorsor, som handlar om hur Deborah Blau försöker komma överrens med sin andra värld som har plågat hennes sinne under tonåren. Hon tas in på ett mentalsjukhus för att bearbeta sin schizofreni. Vilket förståss inte är en enkel uppgift så hon får stanna ett par år på sjukhuset och förflyttas mellan olika avdelningar eftersom hennes hälsa pendlar från självmordsförsök till eufori.
Denna boken var mitt första inköp från en second hand butik, men trots att omslaget är av den äldre modellen (det ser alltså annorlunda ut än vad den gör på bilden ovan) och att sidorna är ytterst ömtåliga, är jag väldigt nöjd med boken. Inte bara innehållet i boken, utan så fort man öppnar boken kan man känna lukten av gammla böcker. Det doftar ljuvligt, och bara det var fängslande med boken, att få kurra ihop sig i ett hörn, tända ett par stearinljus och njuta av lukten.
Hanna Green, som egentligen är en pseudonym för Joanne Greenberg, skriver intensivt om sinnessjukdomen och jag misstänker starkt att hon har gått igenom det här själv. Jag är lite missbelåten med översättningen, och som i de flesta fall skulle jag rekomendera att läsa boken på dess orginalspråk för att få en finare rytm i språket. Men i all sin ära, så har Greenberg lyckats med sina fängslande beskrivningar om sinnessjukdomen, men samtidigt lägger författaren så pass mycket fokus på själva sjukdomen att det ibland blir näst intill ointressant. Något annat kanske borde inträffat i boken, något som skurit bort fokuset från Miss Blaus krig mellan hennes goda och onda värld. Vad den nu skulle vara har jag tyvärr ingen aning om.
Liberate te ex inferis
Ordet hat, att känna hat, är en ytterst stark känsla vars ord och känsla man inte bör missbruka. Att hata någon innebär att man genom vrede, beter sig som en känslokall demon vars enda uppgift är att förstöra mänskligt liv. Jag trodde att det var det värsta man kunde känna, inte bara att bli hatad utan att också hata själv. Hatet förstör en själv i mycket större utsträckning än vad det går att rubba någon man vill skada. Men nu vet jag att det finns något så mycket värre än att hata någon, det är att inte bry sig. Känslan av hat betyder ändå att man är så pass beroende av någon annan att man ständigt måste påpeka sina egna känslor mot den andra, även om dessa innebär ett konstant lidande. När du hatar någon, så känner du i alla fall något, då bryr du dig. Men om du inte bryr dig, är du känslokall, självisk, och hjärtlös.
Så när regnet fallet ännu en kväll över minnen som måste förintas, förgöras och strypas på glädje och luft, finns det inga tankar kvar. När regnet har spolat bort ett liv, så finns det ingen åtanke. Jag förutser att regnet snart ska ersättas av varm snö och vackra löv. Jag väntar fortfarande på att min hjälte ska rädda mig från detta helvete.
Norman Cousins
Den största förlusten är vad som dör inom oss medan vi lever"
Norman Cousins,
amerikansk journalist och författare
(1912-1990)
Rävungen
"Peter, hur tror du att det känns när nån säger att man stinker?"
"Tja, men det gör hon ju faktiskt. Hon luktar jätteäckligt."
"Det var inte det saken gällde. Jag frågade hur du skulle känna dig om nån sa så till dig?"
"Tja, jag skulle minsann inte vilja förpesta luften för alla i klassen."
"Det var inte det jag frågade om."
"Jag skulle bli ledsen" ,svarade Tyler och hoppade upp på knä. Varje antydan till bråk eller oenighet skrämde henne förfärligt, och hon försökte alltid gå i mellan och medla. Hon uppförde sig ovanligt moget för sina åtta år och var beskyddande mot dem som bråkade.
"Och du då, Sarah?" frågade jag. "Hur skulle du känna dig?"
Sarah tittade på sina händer för att undvika att möta min blick.
"Jag skulle inte precis gilla det."
"Nej, det skulle nog inte nån av oss. Vet ni nåt bättre sätt att ta itu med problemet?"
"Man skulle kunna tala om för henne i hemlighet att hon stinker", tyckte William. "Då skulle hon inte behöva känna sig dum."
"Man skulle kunna lära henne att låta bli", tilltalade Guillermo.
"Vi skulle kunna hålla för näsan allihop", sa Peter. Han var ännu inte villig att erkänna att han hade yttrat sig ohyfsat."
Detta stycket är ur Torey Haydens fjärde bok som handlar om hennes erfarenheter som barnpsykolog samt från hennes specialundervisning för barn med psykiska störningar. Jag har läst de tre tidigare böckerna, varav den första (Burpojken) har enligt min mening varit den bästa hitills. Jag tror att uppfattningen om att det oftast är den första boken, eller den första filmen i en serie eller i en triologi oftast är den bästa. Men romanen Rävungen håller måttet rätt bra, och är en av de bättre böckerna Hayden har skrivit.
Böckerna innehåller ungefär samma koncept, Hayden får ta hand om en unge som har en allvarlig psykisk störning, som i detta fallet beror på att flickan Sheila, som är Rävungen, har levt sina första sex år i misär i ett arbetarläger, med en pappa som är alkoholist och inte kan ta hand om sitt barn. När Sheila kommer till barnpsykologen Torey Hayden är hon trotsig, smutsig, och rädd. Men Hayden gör sedan sitt bästa för att reda upp flickans känslor, vilket visar sig vara mer komplicerat än vad hon trodde eftersom hon har ytterligare åtta barn som behöver tillsyn.
Jag har fastnat för Hayden, inte för att språket är märkvärdigt eller för att berättartekniken är enormt fängslande, utan för att hennes berättelser är väldigt sanningsenliga och därför tröttnar man inte på att böckernas innehåll påminner av varandra. För situationerna Haydens barn lever i, inte bara inuti böckerna utan även i verkligheten, är så inviduella och personliga, att de inte går att jämföra med varandra. Haydens kunskaper om barn skiner igenom böckerna. Hon skildrar inte bara ett barn som är uppvuxen i misär, utan beskriver barns lekfulla och roliga sätt och får läsaren att hänga med djupt in i tankarna hos ett barn som inte bara är en psykisk störning, utan också ett gulligt litet barn. Ett plus i kanten är att man har ett litet större intresse för just pyskologi eller psykiska störningar, och eftersom detta ligger mig varmt om hjärtat, så älskar jag dem.
Någon
En passionerad känsla av varm trygghet, beskyddande säkerhet och obefintlighet. Är jag en hemsk människa om jag vill uppleva den?
23:52 Hanna(h) ...
Här kommer en jävligt nytt bevis på att människan är egocentrisk och självupptagen (H), samt att människan har stort utrymme för att fantasin kan bli verklighet (E). Och observera att H, stavar inte sitt namn med ett h på ändan egentligen! / Upprörd granne PS Ursäkta språket men det är en konversation på facebook om vad som sker när man inte håller sitt löfte och går med på KB DS
23:52 Hannah
men du följer inte med imorgon?
23:52 Emelie
nä jag är fortfarande sjuk också ska jag jobba
jag kan inte åka redan i morgon
23:54 Hannah
okej :)
23:54 Emelie
såååååå
vi kan ju gå på kb näst nästa helg..
-.-
23:55 Hannah
jaa, du är ju ändå sjuk och ska jobba ;)
23:56 Emelie
ja, men jag hade ju gått på fredag
förresten så är du i emmaboda näst nästa fredag!!!
så
vi säger om en månad
-.-
23:57 Hannah
är det emmaboda helgen därefter?
ojdå
här blir det tajt
23:57 Emelie
nä
näst nästa
japp:P
vi kan lika gärna vänta att gå på kb tills vi båda har fyllt 20 så kan vi gå en lördag ist
:D
23:58 Hannah
HAHA
så hemskt är det väl inte :p
23:59 Emelie
jo
!!!
lika bra att vänta till 25 så är vi för gamla för kb så slipper vi gå als
alls
(y)
00:00 Hannah
hahahha
du är bäst på att överdriva :D
00:00 Emelie
ja
och sen hinner vi ju bli 30 så då är det inte lönt att gå någonstans alls
vi får hitta på nya narnmatsrecept och lyssna på alfons åberg i stället
vilken fest!!!
och förresten så är det bara du som har barn
för jag har inte varit ute på 11 år
00:02 Hannah
bara man har black tower vin ;) eller '
gintonic
00:02 Emelie
men du hade iaf ett startpacket
00:02 Hannah
HHA
00:02 Emelie
själv hade jag inget alls
Idag
00:02 Emelie
så jag matade min baby born i st
som bara kräktes upp nyponsoppa
så jag åt alla hennes spyor för jag hade inget socialt liv ochh därför inget arbete
ochtrots att jag bara åt spyor så hade jag kulmage
en rund och inte ett dugg rolig
00:04 Hannahjag vet inte vad du pratar om nu längre xD
00:04 Emelie
så alla trodde att jag hade hookat ihop med en invandrare
och var gravid
men det var jag inte
så då blev jag utfryst ur samhället och du gjorde dina jävla recept böcker om barnmat
00:04 Hannah
jag fattar inte ens hälften nu
ska gå och bada nu
pusssss
00:05 Emeliejag blev luffare och brukadeläsa dina blad som jag hittade i poapperskorgen
ja du
sen dog jag
och så går det när man åker till en bajsfestival ist för att gå på kb med jönsan!
PUNKT.
00:09 Hannah är inte inloggad
Utkast (13)
Tanken skrämmer mig för att det första jag kom att tänka på när hon formulerade sig på det sättet, var att världens undergång skulle inträffa som i en amerikansk actionrulle med Bruce Willis i huvudrollen. Det är en befängd och avlägsen tanke, men det vilar ändå en hemsk innebörd i att vår mänskliga värld, jorden, ska täckas i ett evigt mörker. När kommer detta att ske och när kommer människan att ta sitt sista andetag?
Om man lägger fram det som ett faktum baserat på en känsla av att världen någon gång måste upphöra att existera, utan att basera det på någon form av forskning, får det mig att tänka på att jag måste värna om den värld jag lever i för att jag är övertygad om att detta inte kommer att inträffa under min levnadstid, men kanske under mina barns eller deras barnbarn. Har jag som människa hjärta att ge en bit av mitt liv för att rädda det avlägsna? Kan min rädsla hjälpa andra? Och är jag i så fall beredd att uppoffra och riskera mitt liv för någon annans? Är jag Bruce Willis?
Kan jag rädda världen?
Patienten
"Den patienten... blev han frisk?"
"Ja, han blev frisk. Sedan kom nazisterna och de skickade honom till Dachau och han dog där."
Innan jag dör
Cancer, i detta fallet leukemi, är facinerande läsning om det är beskrivet på rätt sätt. I flertal fall blir historierna om dem unga flickorna som fått cancer tråkiga och ointressanta för att det inte finns någon känsla i berättelserna. Så mycket sorg, kärlek och hat man måste känna med ett liv byggt på sjukdom. Men ofta finns det ingenting som väcker mina känslor av kärlek och sorg när jag läser dessa självbiografiska böcker. Det är vad jag finner mest motbjudande med den changer av böcker, är att det inte finns någon känsla eller tanke i boken. Näst intil poesi bör det skrivas som. Det var en ren chansning när jag bestämde mig för att läsa den här boken, för har man tur så kan det finns något extraordinärt med denna historia, så att man själv lider genom hela berättelsen. Det är en fantastisk känsla som i praktiken inte låter så tilltalnde som den i teorin faktiskt är.
Innan jag dör av Jenny downham, observera att titeln på boken stavas med liten bokstav i början, vilket är så jävla enerverande, levde upp till mina förväntningar hyfsat bra, eftersom dessa inte var så höga. Jag tyckte boken kändes alldeles för modern, alldeles för anpassad till ungdomar. Visserligen var huvudpersonen, Tessa, endast sjutton år när boken utspelar sig och hade redan då levt med leukemi under en längre tid. Innan jag dör påminner mig alltför mycket om "Evig vänskap" (observera att titeln på denna boken i alla fall börjar med stor bokstav) av Lurlene McDaniel, som jag läste under mitt medlemskap i Funtasie som trettonåring. Då var det min första bok jag läste som inte bara handlade om cancer, utan en specifik form av cancer, det vill säga leukemi. Då var detta naturligtvis nytt och spännande, och som plus i kanten var jag en deprimerad tonåring så jag grät mig igenom större delen av boken. Idag när jag har läst ut Innan jag dör , som den bitterfitta jag är, måste jag säga att för en trettonåring med destruktiva tankar och ett obefintligt ordföråd så är det en bok för dig!
Till slut måste jag ännu en gång påpeka det här med stor bokstav efter punkt och i början på ny mening bla bla bla, jag är inget grammatisktgeni, nej verkligen inte, men jag tycker ÄNDÅ att man kan använda sig av stor bokstav efter punkt och behålla lite av sin värdighet. Men likaså skrev jag på detta sätt när jag skrev sex sidor långa dagboksinlägg på lunarstrom. Behöver jag ännu en gång påpeka vilken grupp som bör läsa boken?
Jag kan inte helt kasta boken åt sidan, trots en mängd smutskatsning så är jag inte helt känslokall, så de sista 30 sidorna grät jag mig igenom. Jag tycker att under just de sista 30 sidorna när Tessa låg på sin dödsbädd, beskrev Downham situationen utmärkt. Även om Downham gjorde flera misslyckade försök till att skriva melankoliskt och vackert, så var det inte själva språket i sig som gjorde de sista 30 sidorna bra, utan det var själva innehållet. Under ca femton minuter så kändes det som att jag själv höll på att dö. För Downham beskrev vad som hände när man dog, hela processen. Att Tessa kunde höra allas röster, röster från de som älskade henne, men hon kunde själv aldrig svara och berätta hur mycket hon älskade dem.