Den efterlängtade festivalen. Det var i alla fall tankarna de dagarna innan festivalens start, då tälten börjad ploppa upp och busshållsplatserna bytade plats. Idag, efter en veckas livfull festival är det med lättnad jag drar en suck över att det är över, trots att jag har en klump i bröstet som önskar att det skulle fortsätta, bara en dag till, en chans till.

Till största del var festivalen en besvikelse. Arrangörerna hade snålat in enormt med stånden. T-shirtarna med pokémon, texter som "krama mig" och "skåning för fan" saknades. Maten var den samma, men även den i  mindre mängder. Det räckte med en dag av alla de utländska mataromerna tills jag mådde illa av lukten av all denna fesival mat. Jag åt inte ens någon festivalmat, det närmaste jag kom var en falafel.

Banden som spelade var däremot okej. Marit Bergman var underbar som alltid, och var egentligen den enda artisten som jag verkligen såg. Jag var inte alls motiverad till att se några band, jag hade tankarna på annat håll. Dessutom var det dags för skolstart under tisdagen, därav orkade jag inte befinna mig på festivalen från och med tisdagen, inte förens till sista dagen, avslutningsdagen, på fredagen, skulle jag släpa mig själv dit.
Jag blev sjuk också, feber, förkyld och hosta. Men jag pressade mig själv att gå till skolan, så att jag skulle kunna gå den sista dagen på festivalen, sjuk eller ej.

Dem två första dagarna på festivalen  körde jag på hårt, det gjorde vi allihopa. Fredagen började med en liten förfest hemma hos Ed, där jag och Älskling drack oss fulla på sprit som jag hade köpt tillsammans med J och H i Helsingör. Älskling fick i sig alldeles för mycket med en gång, och kunde i princip inte fortsätta festandet på mölleplatsen med resten av oss. Hon sattes i en taxi hem, klockan var bara nio på kvällen. Trots saknaden från Älsklingen försökte jag klara mig så gott jag kunde på egen hand, med mina inte-så-nära-kompisar-på-samma-sätt. Tills jag hamnade hos honom igen, och ja, självklart var han där.

Lördagen var sämre, riktigt dålig. Jag var ensam, varken med honom eller Älskling under i princip hela kvällens gång. Jag drack alldeles för mycket, blev jätte full, tumlande runt bland människorna, utan något ordentligt perspektiv på min omgivning. Allting var suddigt och rörigt, trögt, stilla, och allting gjorde fruktansvärt ont. Om jag inte hade vetat bättre skulle jag kunna ha varit ett spöke, en sån som går igenom allting o alla, dem går igenom mig. Jag syntes inte. Jag hördes inte. Så jag drack ännu mer, och kände att nu ser dem mig, nu hör dem mig. Kvällen blev inte bättre för det. Jag kom hem jätte full och trött och ville aldrig mer gå ut igen. Utan honom.

Av ganska självklara skäl av en enorm bakfylla orkade jag inte ta mig till festivalen under söndagen. Däremot var jag där under måndagen. Det måste tillkännages att detta var den mest lyckade dagen, även om den var så till största grad nykter av endast en öl, utan oanade förvirrande känslor och dispyter, var det den bästa dagen. Han var där, dock inte Älskling, men det fanns så mycket andra underbara människor runt omkring mig och alla var snälla och trevliga. Alla var stora och gosiga, som att dem visste att jag där inne, innerst inne, var liten och skör. Jag kände mig omtyckt och uppskattad, ja, till och med söt!
Vi såg ett flertal band, och en stor stjärna till Lack of Fate, som var det bästa bandet under kvällens gång, vilket H säkerligen skulle ha intygat om hon hade stått bredvid mig. Kvällen var ung, inte sen, kall, trött och luktade spya. Den var ren, härlig, och allting var en stor lättnad.

Följade dagar höll jag mig hemma och i skolan, endast några få visiter i ett par festivaltält. Fram till fredagen, som var avslutningsdagen. Som gick åt helvete.
Mina instinkter hade varnat mig i dagar tidigare, men jag lyssnade inte, jag förträngde och jag hoppades och jag gjorde allting jätte fel och the ark var jätte dåliga och jag var dålig, jag var hemsk. Jag var osynlig. Spöke.
Folk betedde sig odrägligt, inte värre än mig dock, men dem gjorde det. Jag försökte bjuda på en cigg, då tog dem den och sprang iväg. Jag försökte hjälpa mina vänner i bråk, jag fick skit för det. Jag bjöd på godis, dem sprang iväg och tog hela påsen med sig. Jag tittade på honom och han avfärdade min blick, vände sig bort, han ville inte se mig. Jag fanns inte.


På efterhand (det är alltid på efterhand) inser jag hur jag gjorde samma tabbe igen, föll för samma grej. Inbillade mig samma saker. Jag tror så jävla mycket. Tänker för mycket. Det var inte förrän H sa till mig, under den misslyckande och förstörda festivalavslutningskvällen att under dessa dagarna, där vi sprungit fram och tillbaka över festival området och supit som djur på mölle platsen, här, kan man inte hitta någon. Här, på mölle, finns bara fyllestrul. Här äger inte känslor rum, allting som händer här är en engångsförretelse, ett engångsligg. Det kommer aldrig hända igen, och jag ska inte inbilla mig att det ska kunna utveckla sig till något.
Det är dags för mig att utveckla en acceptans om att jag är inte en vacker människa som de av de motsatta könet, vilket vi kallar män, vill ha att göra med. Jag lever inte upp till den standard, till dem kraven, på utseende så som känslor och personlighet. Jag är en ful, efterhängsen stalker. Och det tog mig tre stora fylleslag, tre nobbar, och tre slag i ansiktet att inse det.

Daterat: Tisdagen den 17:e april 2007 kl.08.10

"Sjukhus, hur kan du över huvud taget vistas där? Känner du inte de steriliserande lukterna? Hur allting går under huden? Allting går under huden på mig. De vita väggarna får mig att lysa upp i korridorerna, lysa upp min fulhet, mitt fett. Det enda stället där jag syns, men jag vill inte synas där. Det finns ingenstans att gömma sig. Jag får panik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. I stället kommer dem fram i sina vita rockar och griper tag i min arm med sina hala, kalla, plasthandskar. Allting kryper under huden på mig, steriliserningen, äcklet. Jag inser, att det inte är allting runt om kring mig som det är fel på, utan att det är jag. Det är jag som är den svarta fläcken i korridoren, det är jag som syns, det är jag som är skiten mitt i allt detta rena. Jag är smutsig och äcklig."


Jag har en del erfarenhet av sjukhus. Inte bara dem nätterna när jag var ung och hade öroninflammation eller lunginflammation som mamma brukar prata om. Jag har upplevt hemska nätter i en sjukhussäng, spytt galla natt efter natt med mina föräldrar bredvid mig, lidande. Jag svikande.
Det var då, inte nu längre. Däremot har det satt spår, som denna natt när jag fick åka in till akutmottagningen i Trelleborg på grund av dem gigantiska nässelutslagen jag fått över i princip hela kroppen, ändå in till lugorna, jag fick ingen luft. Ännu en allergisk reaktion, under den senaste veckan har jag haft två stycken till. Det ger mig kalla kårar att åka dit och träffa all personal, främmande läkare. Som ska ta, och nypa på en. Lägga kalla föremål mot den varma sjuka huden, ger mig gåshud. Det var en lång väntan, alltid en lång väntan.

Mamma började berätta om den gången jag fick lunginflammation som liten, då vi fick vänta i sex timmar tills vi fick ett rum att sova i, och ännu fyra timmar tills doktorn dök upp. Jag var bara fyra år. Jag har för mig att mamma har berättat den historien ett antal gånger vid tidigare sjukhusbesök. Anledningen till att vi fick vänta så länge var för att det var en liten bebis som var väldigt sjuk, krävde mycket uppmärksamhet. Jag har fått för mig att mamma har sagt det, en tidigare gång.

Sjuksköterskan som tog hand om mig var trevlig, hon hade blonda stora lockar, var liten och späd, ett varmt leende. Tyvärr är mitt minne kort när det gäller namn i sådana situatiuoner. Hon ställde lite frågor, om tidigare upplevelser, vad jag ätit och vem jag var. "Hur gammal är du" frågade hon. Jag öppnade munnen, för att stänga den igen. Det tog emot att svara. Inte för att jag går ingenom min ångest över att jag ska fylla arton period utan för att jag inte ville vara så gammal. Jag var tolv tänkte jag, jag är tolv, nej nio. Ta hand om mig, bär mig in. Ge mig ett klistermärke, eller bokmärke. Jag vill skrika och sparka och gråta om dem tvingar mig till att ta ett stick i fingret. Jag vill hålla mamma i handen och nallen i den andra. Jag kunde inte svara. Mamma tog till orda : " sjutton, hon är sjutton" Fan, tänkte jag, fan, fan, fan. Jag är nio.

Vi fick ett rum, jag somnade i väntan på doktorn. Sov oroligt på prassliga papperslakan, som luktade plast. jag vaknade ett ovisst antal gånger, då hade papperslakanet gått i flera delar. Doktorn som dök upp efter två timmars väntetid var utländsk. Jag fick ett intryck av att han inte förstod vad jag sa, eller menade. Jag fick mediciner, sex stycken plus tre andra att ta varje dag framöver. Det blir inte lätt att minnas.

Provade plasthandskar gjorde jag också, precis som den gången jag var på Lunds lasarett för att kolla mina levervärden. Jag fick sitta i ett lekrum och vänta. Kunde inte motstå att titta längtande efter alla leksaksprylar, väl använda, men i mängder. Fast jag var ju stor, fjorton år måste jag ha varit, så jag vågade inte plocka upp en enda leksak, plasthandskarna fick det bli i stället. Storlek S.

Älskardigälskling.

Hans händer var mjuka, smekte sig igenom min hud men känslig beröring. Mina händer var isande kalla. Natten hade gjort dem frysta och eftersom jag inte kunde urskilja dess färg ur nattens mörker skulle jag ha svurit på att mina händer hade fått en ljusblå, svagt lila ton. Som att dem hade fryst till is.
Jag blev generad då jag trotsade min fåfänga och rörde vid honom. Mina isande händer mot hans varma rygg. Oavsett var jag rörde vid honom var han varm och mjuk, så som hans händer, kinder, mage och hans flåsande andedräkt mot min hals. Jag var kall och våt. Han var värme. Var jag kyla?
Vi tumlade runt och hamnade i ett buskage av taggbuskar. Jag la så nära, ovanpå.


Hans flåsande andedräkt mot min hals.


 Jag såg på hans ansikte som syntes i skenet av en gatlykta som stod en bit ifrån oss. Mina ögon hade ännu inte vant sig vid mörkret. Så även om gatlyktan gjorde oss synliga för allmänheten prisade jag den, för att den lät mig se hans söta ansikte.
Hans läppar var söta, liksom honom. Han kysste mig och jag kysste honom, tills hans läppar blev alldeles rosiga. Jag hungrade ändå efter dem, efter honom. Jag kunde inte sluta smaka på allt detta söta. Jag bet honom lätt och busigt i läppens nedre kant, han log samtidigt som han tog ett hårt tag om mina höfter, jag satte mig gränsle över honom. Mina läppar dunkade och värkte men sved efter mer, gjorde hans också det?
Kysste honom över halsen, sög in lite av det söta och såg hur ett vagt märke höll på att växa fram.

Han smekte, jag kysste. Han kysste jag smekte.
 
Jag försökte hitta stöd från marken med hjälp av mina händer. Då kände jag kvistar och skarpa taggar som stack hål på mina händer, gav mig sår längs armar och ben. Han låtsades inte om det, han la ändå kvar, under mig, njöt.
Jag tog tag i hans händer och tryckte dem mot marken, doftade in den söta lukten från hans nacke. Tog hans händer dit jag ville. Du är min. Min. Min. Min. Eller var du inte det?
Någon skrek. Han satte sig upp, kramade om mig i sin famn. Smekte min mage som jag avskyr. Kysste mina bultande läppar och mina kinder. Kind mot kind.
Han sa någonting,  jag vet inte vad han sa, jag hörde honom inte, men jag minns att jag svarade honom, i en annan värld. Han reste sig upp, väntade in mig, gav mig en kyss fast hårdare och försvann.
I min värld stannade han kvar.

Jag skrev ditt namn i sanden.
Mina känslor talade för ännu flera sår och jag förstod att det var fel. Det var fel att det var dig mina känslor svarar för, att det var just ditt namn jag ristade in i sanden och ingen annans. Det var fel för att du inte delade samma känslor till mig som jag gör till dig,
det gjorde ont.
Jag strök över det varsamt, till sist satte jag ett kryss över det och hoppades att det skulle vara lika enkelt att glömma dig som det var att stryka bort ditt namn ur sanden.

Hans händer var så varma att dem brände igenom min hud


Det var dags att ta ett steg tillbaka, och ta tag i något som aldrig fick ett bra avslut. Allting gick så snabbt, jag försökte att inte tänka på det, över huvud taget inte tänka alls. Jag lät dagarna passera, liksom vännerna, romanserna, allting i en enda vy. När han ringde slog det tillbaka, och jag insåg att det var dags att ta tag i det som jag lämnat bakom mig, honom.
Jag har inte nått ett avslut, vi har bara börjat.

- Vad tänker du på?
Jag vet inte, allting är så rörigt, virrigt sa han
- En cirkus eller ett tivoli? Är det vad du tänker på?
Han skrattade med sitt, hehehehe, och svarade att ja, så skulle man nog kunna uttrycka det.

Jag satte mig på bussen hem. En mörk hårdrockare satt i sätet bredvid mig. Hem igen, och igen. Vad är hem och när ska jag sluta att återvända dit? När ska jag bli egen och självständig och möta världen ensam? Om man gör det, har man inget hem då?
På bussen visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka på, men hans ord och rörelser trängde igenom den motsägande tanken att inte tänka på honom. Tanken på hans hand i min, näsa mot näsa, kramarna, värmen, tryggheten och kyssen som jag inte besvarade.
Gjorde jag rätt eller var det fel av mig? Han sökte min närhet och jag kastade bort den? Jag gjorde det inte för min egen skull, jag gjorde det för din. Du har redan så mycket att fundera på, grubbla över, i ditt kaotiska mörker. Att jag skulle ännu en gång finnas i dina tankar och tynga ner dem, hade gjort mig ont. Ännu en gång kanske jag ändå regerade med min alldeles egna egoism. Jag är förvirrad. Antagligen hade jag blvit det ännu mer om vi hade gjort det.

Jag strök med tummarna över dina ögonlock, drog med mig alla dina tårar. Jag avdunstade dem åt dig.


Det är en fråga som kvarstår, som alltid har haft sin plats. Igenom dem par åren vi delade med varandra. Oavsett vilken person jag möter så präglas jag av den tanken. Fyller mig med ångest. Vad är det som du ser hos mig?
Jag är inte vacker eller smal, inte perfekt och självständig, jag söker ständig bekräftelse. Jag är överdrivet känslig och dras med ett mörkt förflutet som till stor grad har satt sina krav på vilken person jag har utvecklats till att bli idag. Om jag bara hade varit annorlunda.


Hårdrockaren från sätet bredvid mig reser sig för att gå av. Innan han börjar röra på sig, vänder han sig mot mig och sträcker fram sitt visitkort åt mig och säger "du är väldigt vacker".
Jag blir stum. Tar generat emot hans visitkort och ler ett stelt litet leende. Tyst viskar jag tack. Tack. Tack. Tack.
För att sånna som du finns,
jag tittar på det svarta visitkortet, Martin.

Jag vill gråta.