Det intresserar mig att titeln är så pass omfattande och lång. Tyvärr finner jag stor svårighet i att komma ihåg hela titeln och dessutom kan jag inte låta bli att jämföra titeln på boken med en låt av Håkan Hellström, nämlingen "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig", båda titlarna innefattar en mängd ord och känslor. Absolut tilltalar detta mig, men retsamt nog försöker jag ändå ersätta "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" med "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, är skriven av Gunnar Ardelius som var en relativit ung författare när han debuterade med denna tunna lilla bok som inte innehåller mer än en dryga hundra tjugo sidor. Dessutom är varje sida endast till en tredjedel fylld med text, därutöver finns det en enerverande linje överst på varje sida, som också finns ritade innan boken börjar.

I boken får vi följa Betty och Morris genom osammanhängande och förbryllande tankar om kärlek, som egentligen inte är så underliga om man själv har upplevt dem. Men genom denna lilla bok med stora ord, finner man snart poesin i det hela, rytmen bakom raderna träder fram, och jag älskar sådanna böcker där mina egna känslor och minnen bearbetas i takt med när jag läser en bok som uttrycker så mycket känsla och närvaro. Man måste dessutom som läsare arbeta sig igenom de små raderna, för att inte missa de små hemligheterna som döljer sig i texten.

Om man gillar Per Nilssons böcker så ska man absolut läsa den här, men jag önskade att Gunnar Ardelius hade gjort en ännu tidigare debut så att jag kunde ha fängslats i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som jag gjorde i Hjärtans Fröjd, när jag var i fjorton års åldern.

"Jag har fått en social sjukdom från socialisterna!"
Galenskaperna flödar i boken Ingen dans på rorsor, som handlar om hur Deborah Blau försöker komma överrens med sin andra värld som har plågat hennes sinne under tonåren. Hon tas in på ett mentalsjukhus för att bearbeta sin schizofreni. Vilket förståss inte är en enkel uppgift så hon får stanna ett par år på sjukhuset och förflyttas mellan olika avdelningar eftersom hennes hälsa pendlar från självmordsförsök till eufori.

Denna boken var mitt första inköp från en second hand butik, men trots att omslaget är av den äldre modellen (det ser alltså annorlunda ut än vad den gör på bilden ovan) och att sidorna är ytterst ömtåliga, är jag väldigt nöjd med boken. Inte bara innehållet i boken, utan så fort man öppnar boken kan man känna lukten av gammla böcker. Det doftar ljuvligt, och bara det var fängslande med boken, att få kurra ihop sig i ett hörn, tända ett par stearinljus och njuta av lukten.

Hanna Green, som egentligen är en pseudonym för Joanne Greenberg, skriver intensivt om sinnessjukdomen och jag misstänker starkt att hon har gått igenom det här själv. Jag är lite missbelåten med översättningen, och som i de flesta fall skulle jag rekomendera att läsa boken på dess orginalspråk för att få en finare rytm i språket. Men i all sin ära, så har Greenberg lyckats med sina fängslande beskrivningar om sinnessjukdomen, men samtidigt lägger författaren så pass mycket fokus på själva sjukdomen att det ibland blir näst intill ointressant. Något annat kanske borde inträffat i boken, något som skurit bort fokuset från Miss Blaus krig mellan hennes goda och onda värld. Vad den nu skulle vara har jag tyvärr ingen aning om.

"Peter, hur tror du att det känns när nån säger att man stinker?"
"Tja, men det gör hon ju faktiskt. Hon luktar jätteäckligt."
"Det var inte det saken gällde. Jag frågade hur du skulle känna dig om nån sa så till dig?"
"Tja, jag skulle minsann inte vilja förpesta luften för alla i klassen."
"Det var inte det jag frågade om."
"Jag skulle bli ledsen" ,svarade Tyler och hoppade upp på knä. Varje antydan till bråk eller oenighet skrämde henne förfärligt, och hon försökte alltid gå i mellan och medla. Hon uppförde sig ovanligt moget för sina åtta år och var beskyddande mot dem som bråkade.
"Och du då, Sarah?" frågade jag. "Hur skulle du känna dig?"
Sarah tittade på sina händer för att undvika att möta min blick.
"Jag skulle inte precis gilla det."
"Nej, det skulle nog inte nån av oss. Vet ni nåt bättre sätt att ta itu med problemet?"
"Man skulle kunna tala om för henne i hemlighet att hon stinker", tyckte William. "Då skulle hon inte behöva känna sig dum."
"Man skulle kunna lära henne att låta bli", tilltalade Guillermo.
"Vi skulle kunna hålla för näsan allihop", sa Peter. Han var ännu inte villig att erkänna att han hade yttrat sig ohyfsat."

Detta stycket är ur Torey Haydens fjärde bok som handlar om hennes erfarenheter som barnpsykolog samt från hennes specialundervisning för barn med psykiska störningar. Jag har läst de tre tidigare böckerna, varav den första (Burpojken) har enligt min mening varit den bästa hitills. Jag tror att uppfattningen om att det oftast är den första boken, eller den första filmen i en serie eller i en triologi oftast är den bästa. Men romanen Rävungen håller måttet rätt bra, och är en av de bättre böckerna Hayden har skrivit.

Böckerna innehåller ungefär samma koncept, Hayden får ta hand om en unge som har en allvarlig psykisk störning, som i detta fallet beror på att flickan Sheila, som är Rävungen, har levt sina första sex år i misär i ett arbetarläger, med en pappa som är alkoholist och inte kan ta hand om sitt barn. När Sheila kommer till barnpsykologen Torey Hayden är hon trotsig, smutsig, och rädd. Men Hayden gör sedan sitt bästa för att reda upp flickans känslor, vilket visar sig vara mer komplicerat än vad hon trodde eftersom hon har ytterligare åtta barn som behöver tillsyn.

Jag har fastnat för Hayden, inte för att språket är märkvärdigt eller för att berättartekniken är enormt fängslande, utan för att hennes berättelser är väldigt sanningsenliga och därför tröttnar man inte på att böckernas innehåll påminner av varandra. För situationerna Haydens barn lever i, inte bara inuti böckerna utan även i verkligheten, är så inviduella och personliga, att de inte går att jämföra med varandra. Haydens kunskaper om barn skiner igenom böckerna. Hon skildrar inte bara ett barn som är uppvuxen i misär, utan beskriver barns lekfulla och roliga sätt och får läsaren att hänga med djupt in i tankarna hos ett barn som inte bara är en psykisk störning, utan också ett gulligt litet barn. Ett plus i kanten är  att man har ett litet större intresse för just pyskologi eller psykiska störningar, och eftersom detta ligger mig varmt om hjärtat, så älskar jag dem.

Cancer, i detta fallet leukemi, är facinerande läsning om det är beskrivet på rätt sätt. I flertal fall blir historierna om dem unga flickorna som fått cancer tråkiga och ointressanta för att det inte finns någon känsla i berättelserna. Så mycket sorg, kärlek och hat man måste känna med ett liv byggt på sjukdom. Men ofta finns det ingenting som väcker mina känslor av kärlek och sorg när jag läser dessa självbiografiska böcker. Det är vad jag finner mest motbjudande med den changer av böcker,  är att det inte finns någon känsla eller tanke i boken. Näst intil poesi bör det skrivas som. Det var en ren chansning när jag bestämde mig för att läsa den här boken, för har man tur så kan det finns något extraordinärt med denna historia, så att man själv lider genom hela berättelsen. Det är en fantastisk känsla som i praktiken inte låter så tilltalnde som den i teorin faktiskt är.

Innan jag dör av Jenny downham, observera att titeln på boken stavas med liten bokstav i början, vilket är så jävla enerverande, levde upp till mina förväntningar hyfsat bra, eftersom dessa inte var så höga. Jag tyckte boken kändes alldeles för modern, alldeles för anpassad till ungdomar. Visserligen var huvudpersonen, Tessa, endast sjutton år när boken utspelar sig och hade redan då levt med leukemi under en längre tid. Innan jag dör påminner mig alltför mycket om "Evig vänskap" (observera att titeln på denna boken i alla fall börjar med stor bokstav) av Lurlene McDaniel, som jag läste under mitt medlemskap i Funtasie som trettonåring. Då var det min första bok jag läste som inte bara handlade om cancer, utan en specifik form av cancer, det vill säga leukemi. Då var detta naturligtvis nytt och spännande, och som plus i kanten var jag en deprimerad tonåring så jag grät mig igenom större delen av boken. Idag när jag har läst ut Innan jag dör , som den bitterfitta jag är, måste jag säga att för en trettonåring med destruktiva tankar och ett obefintligt ordföråd så är det en bok för dig!

Till slut måste jag ännu en gång påpeka det här med stor bokstav efter punkt och i början på ny mening bla bla bla, jag är inget grammatisktgeni, nej verkligen inte, men jag tycker ÄNDÅ att man kan använda sig av stor bokstav efter punkt och behålla lite av sin värdighet. Men likaså skrev jag på detta sätt när jag skrev sex sidor långa dagboksinlägg på lunarstrom. Behöver jag ännu en gång påpeka vilken grupp som bör läsa boken?

Jag kan inte helt kasta boken åt sidan, trots en mängd smutskatsning så är jag inte helt känslokall, så de sista 30 sidorna grät jag mig igenom. Jag tycker att under just de sista 30 sidorna när Tessa låg på sin dödsbädd, beskrev Downham situationen utmärkt. Även om Downham gjorde flera misslyckade försök till att skriva melankoliskt och vackert, så var det inte själva språket i sig som gjorde de sista 30 sidorna bra, utan det var själva innehållet. Under ca femton minuter så kändes det som att jag själv höll på att dö. För Downham beskrev vad som hände när man dog, hela processen. Att Tessa kunde höra allas röster, röster från de som älskade henne, men hon kunde själv aldrig svara och berätta hur mycket hon älskade dem.