Jag åkte till min eftervärlds stad men min strålande Bengt, som är de enda verkliga illusionerna jag har. Och "alla" böckerna förståss, och "alla" författare. Till och med en boknörd som jag måste tillkännage att alla böcker och författare inte tilltalar mig, men jag ser upp till så många, som för mig är likasinnade, eftersom de i likhet med mig, skapar sina egna världar - och delar med sig av dem.
Ibland så är det svårt att inse att det finns så mycket glädje att beröra och verkligen ta del av. De borde vara inbillade föreställingar, trick av likgiltighet, likväl är de så nära att jag kan dela deras andetag med mitt syre, och känna lukten realitet och beröring.

I bussen på vägen hem kan jag nypa henne i kinderna, dra henne tätt intill mig, och gosa och krama henne tills hon fnittrar och säger "amen Jöns".