Sura klementiner.

Hösten, så kylig av rusk och grått mörker, vener genom landskap och människor. Den får trädens grenar att vissna, lövens färger att blekna i brist på solljus och näring. De förmultnar och dör då de sakta faller ned till markens kyliga fukt utan åkomst.

Lågorna från ljusen värmer mig inte tillräckligt, trots att de är över ett dussin i antal tycks effekten från värmen vara för låg. Jag ligger under nyinköpt filt och prassligt grönt duntäcke. Det sövande ljudet från speldosan från min första födelsedag spelar en plinkande medlodi vilket är dess levnadssång.

En överlevnadssång.



Vad skulle jag gjort utan allt detta vackra och dystra?

Kylan tränger igenom och den värme i from av stearin som har legat på min fingertopp är nu endast en kall, stel yta av min egen kroppsvärme.