Hon var strax över tio års ålder när hon bevisade sin envishet, och inte ville delta på gympa lektionerna. Hon betraktade de andra barnen studsa runt på planen, med basketbollar, och hur de hängde i ribbstolarna upp och ner utan att blunda. Hon var höjdrädd, men det var först när hon kom upp i tonåren som hon kunde erkänna hur det lågt till, och befria sin egen identitet från den bur av grupptryck hon tidigare trott hon skulle få sitta inne på livstid för att förtjäna sitt brott som klassens tönt.

När hon passerade tonåren reste hon sig ur dimman av ätstörningar och tjuvrökning, och började röka på heltid i stället och tröstäta med Marabou daim och lösgodis. Det var då som hon tog tag i sitt liv, även om hon slutade att spara pengar och städa sitt rum, tog hon tag i de moraliska frågor, intermezzon och vänners dilemman med en förnyad kraft.

Det hade aldrig varit något fel på henne, icke. Oavsett om de flesta lärarna betedde sig som svin och tvivlade på hennes kompetens inom litterär begåvning, så var hon väldigt medveten om, att de som hade skadat henne skulle få tillbaka. Få tillbaka för all skit.