Jag njuter av den bitande kylan och tittar ut över folkmassan och tänder en cigarett. Jag ser hur människor passerar, bland annat en äldre man i en dyr, handgjord, kappa, arm i arm, med en yngre kvinna, ett magert barn som haltar och gråter. En kvinna ser vilsen ut.

Jag lyssnar till det tunga kraset av en ensam och tjock mans tuggande. Han sitter allena och äter och stirrar uttryckslöst ut mot vägen från en restaurangservering. Jag ser hur mörkret når var enda minsta vrå i alla gränder och portar, och det är först när jag tittar riktigt noga som jag kan urskilja sorgsna ögon som bryter igenom den mörka tystnaden.

En skål faller till den smutsiga marken och delar upp sig till rakbladstunna skärvor som kommer att ge sår åt den gamla dam som tappade skålen och sin sista måltid. En man traskar över torget med sin käpp, han hör damens klagosång och rop på hjälp men låtsas inte om det.

 Jag tappar andan för en kort sekund och när jag slår upp ögonen igen efter att ha kipat efter luft och sen står hon där, och sorgen i samhället existerar nu inte längre.

Den tjocka mannen sitter med det haltande barnet och skrattar åt barnets charader. Lamporna tänds och mörkret försvinner, under lamporna promenerar nu ett förälskat par. En gammal dam sitter på en bänk och njuter av att hon har levt lyckligt liv.

Hon ler igenom den nu obefintliga sorgen och den vassa kylan, och jag ler tillbaka, och hela världen ler med oss.