Jag lider av förlamning av högsta graden. Jag oförmögen att andas, inkapabel till att känna, till tänka, till att leva ut mina lustar och uttrycka den extra uns av enegi och livslust som jag behöver för att att skriva, läsa och leva vidare. Mina tankar fylls åter och åter igen av vanvett. Jag är ur stånd till att uttrycka den minsta känsla. Jag är inte känslokall, tvärtom. Mina känslor har svämmat över och jag håller på att drukna av svidande känslor av sorg, hjälplöshet och tomhet. Jag är inte hjärtlös, mitt hjärta är bara inkapabelt till att fortsätta slå.

Men så plötsligt lättade ett litet bekymmer från mina axlar, så att den isande vattennivån sjönk och jag är inte stel och kvävd av känslomässig förlamning. En liten röst, ett varmt inre, ett ljus, ett fallande visnande löv i ensamhetens kyliga vind sjönk och sa: fortsätt.

Jag har öppnat en bok igen och har redan nått mitt andra kapitel.