När mina ögon svider av trötthet och min kropp är utmattad av sinnesförvirring och rumlande trillar jag baklänges ner i en mjuk bädd. Jag ligger naken och stirrar upp i taket, livlös, med intetsägande tankar. Jag trycker ihop täcket så som om jag försökte knåda ihop det till en avlång deg och trycker det emot min vänstra kind. Jag njuter av värmen och tryggheten från att luta och stödja ansiktet mot något så mjukt och behagligt.

Föreställningen om att det är mer än bara ett sängtäcke väcker mina lustar. Det kunde vara en människa som jag vilar mot, någon som delar med sig av sina andetag, en man som vilar med sin kropp emot min. Men min fantasi förstörs när jag försöker att känna hans doft och smaka på sötman från hans hud. Det är då jag inser att det fortfarande bara är ett täcke, eftersom det inte doftar man eller smakar kropp. Det luktar som mig.

Jag är måttligt övertygad om att ni någon gång måste ha placerat er egen hand på er höft och innerligt önskat att det inte var er egen? Ni måste väl ha önskat att det hår som snuddar vid er i nacken är en smekning och att han plötsligt ska ligga där, verklig?

Jag somnar till slut med täcket helt slutet tätt omkring mig.