Tänk om jag fick uppleva exakt samma saker som jag upplevt fram till nu, glädjen när jag fick min lilamönstrade dockvagn av min morfar när han ännu levde, och lyckan när mamma och pappa hade köpt en ny tv som de fick i en gigantisk stor papperskartong som jag och min lillebror samt min jämnåriga kusin gjorde till ett litet hus med både dörr och fönster där vi satt med stereon och lyssnade på musik på band som vi spelat in från radion. Jag hade önskat att jag kunde få uppleva alla besöken i mormors lägenhet igen, när hon ännu fanns hos oss och då vi fick glasstrutar täckta med mörk choklad med apelsinmarmelad i som vi tyckte var räliga, men som vi åt ändå när det inte fanns något annat sött att smaska på, likaså Marieanne karamellerna som hon alltid hade i en glasskål i vardagsrummet framför tv:n slank motvilligt ner i brist på andra läckerheter. Och vilka goda, stora maränger mormor bakade och även fast hon hade elvisp så skulle allting vispas för hand för att få den bästa konsistensen.

Kanske är det inte min barndom som jag vill återse igen, utan jag vill väcka förgångna människor till liv. Men allting verkade så oskuldsfullt och klart när jag var barn, världen var en underbar plats medan nu är jag konstant rädd för vad som ska ske i min värld redan i morgon. Om jag fick återuppleva de åren jag levt fram till idag, så finns det minst tre år av dem som jag inte skulle vilja uppleva igen, och det är just eftersom jag genomlevt dessa svåra år som jag vill möta framtiden för att kunna se tillbaka och tänka att "Ja, fyfan, jag klarade det".

Men när jag jobbade idag och såg en mamma hålla om sin endast några månader gamla bebis i sin famn som bar riktiga myskläder med små morgontofflor till skor, och när jag såg dem stoppa om honom i hans trygga, mjuka och varma värld i sin barnvagn, så önskade jag att jag fick chansen att känna den värmen igen.